5 sydligare Sunnarviken, ännu hörde till Norrige K. Erik Emundsson utsträckte Vestergötlands gränsor ända till Svinesund, eller den nuvarande Norska gränsen, och satte en Jarl öfver hela det nuvarande Bohuslän; men Harald Hårfager lade snart detta land under sig[1]. Denna besittning hade dock föga varaktighet; ty detta land hade redan länge åter varit under Svea-konungens välde, då Olof den Helige å nyo förenade det med Norrige[2], hvaraf det ock utgjort en del alltifrån K. Emund slemmes tid, då vid det bekanta mötet med Norska och Danska Konungarne, en sådan rågång emellan rikena utstakades, att den i Göteborgsskären belägna lilla ön Danaholmen blef en gränsort för alla tre rikena, och Halland, Skåne och Bleking från Sverige afsöndrades; hvarigenom således icke allenast Viken, utan ock de troligtvis ursprungligen till Vestergötland hörande Inlanden, blefvo derifrån skilda. Vare härmed huru som hälst, så hörde Inlanden ej till Vestergötland på den tid, från hvilken vi hafva Vestgötalagen. Jag har sagt att samma härad som nu för tiden, äfven vid nämnda tid hörde till Vestergötland. Detta landskaps östliga gräns utgjordes ock då som nu af skogen Tiveden och sjön Vettern; den sydliga gränsen, som finnes utstakad i bihanget till Vestgötalagen, är ock densamma som nu, utom det att denna gräns äfven innesluter det till Småland hörande Mohärad. Att detta härad i judicielt afseende varit såsom ett bihang förenadt med Vestergötland, likasom flera Småländska härad varit förenade med Östergötland, kan slutas icke blott af nämnda gränsförtekning, utan äfven deraf att, enligt en till Vestgötalagen hörande antekning (IV. 20: 4.), Vestgöta lagman hade att upbära en så kallad landskyld af detta härad, utgörande 50 nötkreatur hvart fjerde år. Men just detta
