särskilda stadgande bevisar ock att Mohärad icke var någon del af det egentliga Vestergötland; hvilket man äfven kan sluta deraf, att detta härad ej hade någon del i den förutnämnda tinglotten, likasom Mohärad ännu utgör en del af Småland, och ej af Vestergötland. Det är derför sannolikt, att Mohärad är en koloni af den troligen från Götarne skilda folkstam, som först nedsatt sig i Värend, och derifrån spridt sina små kolonier i det ännu så kallade Småland, om hvilket jag i det följande skall tala. Men att Mohärad först erhållit christna lärare och prester från Vestergötland, likasom en stor del af det öfriga Småland från Östergötland, kan man sluta deraf, att redan Vestgötalagen i förtekningen på antalet af Vestergötlands kyrkor räknar detta härad till Vestergötland, likasom det ännu hör till Skara stift; och troligen har denna omständighet gifvit anledning dertill, att Mohärad äfven i judicielt hänseende förenat sig med Vestergötland. På norra sidan var det forna Vestergötland i så måtto vidsträcktare än det närvarande, att det förra äfven innefattade Dalsland, eller rättare sagdt, den då bebyggda delen af Dalsland, hvilket landskap derför i Christ. LL. BB. 23. kallas dal i væstergötland, och ännu är förenadt till ett län med en del af sistnämnda landskap. Då Erik Emundsson hade bemägtigat sig Vermland och Viken, och Harald Hårfager sedan lade under sig dessa landskap, bemägtigade Harald sig tillika allt landet vester om Venern, eller Dalsland[1]. Troligen kom dock Dalsland lika snart som Viken åter under Svenskt välde, men det kom ej, såsom denna, tillbaka till Norrige, ehuru, i K. Stenkils tid, Magnus Barfot, på den grund att ”Götaälf fordom hade skilt Norriges och Svea konungars riken, och sedan Venern till Vermland,” gjorde anspråk på ”all den bygd som låg vester om Venern till Vermland, nemligen Sundal och Nordal,
- ↑ Har. Harf. S. cap. 18.
