af inbyggarnes lynne och språk, hvilka, oaktadt den i sexhundrade år fortfarande skilsmessan från Sverige, vida mera närma sig till Småländningarnes än till Danskarnes, fastän språket, hvad uttalet beträffar, blifvit något smittadt af den Danska skorrningen. Det samma torde gälla om åtminstone den nordöstliga delen af den Skånska skogsbygden, som i allt mera liknar Småland och Bleking än Skånska slätten, och synes kunna antagas vara en koloni från Bleking; så att det torde ligga K. Emund slemme till last, att han äfven på detta håll bortskänkt hvad som förut verkligen hört till Sverige, om ock ej hela Skåne och Halland kunna anses hafva varit Svenska provinser från K. Erik Segersälls tid. Troligen har dock hvarken Bleking eller nordöstra delen af Skåne någonsin varit inbegripet under benämningen Småland, hvilken, åtminstone i den vidsträckta bemärkelse den har redan i de äldsta skrifter hvari vi finna den, sannolikt upkommit först på den tid, då Bleking jämte den nordöstra delen af det nuvarande Skåne redan voro från Sverige afsöndrade[1].
Skåne och Halland, såsom ursprungligen Danska
landskap, och icke hörande till Sverige på den tid hvarom här
egentligen är fråga, böra dock här ej alldeles förbigås, enär
Skånelagen, fastän i sjelfva verket en Dansk lag, måste
såsom tillhörande ett numera Svenskt landskap, också räknas
till samlingen af det nuvarande Sveriges forna lagar.
- ↑ Väl nämnes i den vid den äldre codex af VGL. fogade berättelsen om mötet på Danaholmen såsom en af de deputerade Nænnir af smalandum, der namnet Smaland naturligtvis äfven och förnämligast beteknar Tiohärads lagsaga och Möre; men ehuru detta tydligen visar att namnet Smaland på den tid, hvarifrån vi hafva denna berättelse, eller i senare hälften af 13:de århundradet, innefattade äfven Tiohärad och Möre, så kan det dock ej anses såsom häraf bevist att samma namn, med samma vidsträckta betydelse, redan fanns i K. Emund slemmes tid, eller i medlet af 11:te århundradet.
