Ingjald Illråde i Upsala anställda gästabudet inställt sig Konung Sigvat af Attundaland, och K. Yngvar af Fjädrundaland, sämt att, vid samma tid, till och med Tiundaland hade sin särskilda Konung, Svipdag, Ingjalds fosterfader. Riket hade nämligen först, efter Agnes död, kommit i brödraskifte; sedan hade dels genom ytterligare delningar, dels genom nya odlingar, upstått nya småriken och konungar. Sålunda hade ock de tre folkländerna, likasom Södermanland och Nerike (Vestmanland, som troligen ännu ej var skildt från Fjädrundaland, nämnes ej här), fått särskilda konungar, i hvilkas ställe sedan höfdingar och lagmän upkommo. För Upsala-konungen återstod blott en, genom ett slags Öfverstepresterligt ämbete helgad värdighet af Öfverkonung; och han förvaltade de under namn af Upsala-öd till hofhållningen och offrens underhåll i Upsala anslagna jordegendomar; till dess han, efter småkonungarnes utrotande[1], åter blef envåldshöfding öfver Svithiod. Sturlesons berättelser angående folkländerna må hafva huru mycken eller liten trovärdighet som hälst, så är det åtminstone säkert, att folkländerna, med samma namn hvarunder de i 13:de århundradet förekomma, funnits före Sturlesons tid, eller åtminstone i 12:te århundradet; och man kan deraf sluta att indelningen i härad, hvarpå namnen grunda sig, också är lika gammal, ehuru vi ej bestämdt känna den ur någon äldre källa än det så kallade Registrum Upsaliense, ett år 1344 inrättadt diplomatarium för Upsala Domkyrka. Enligt den uplysning som ur denna källa kan hämtas, vill jag nu bestämma de särskilda folkländernas område och gränsor. Af de tre folkländerna Tiundaland, Attundaland och Fjädrandaland, ansågs Tiundaland som det förnämsta. Der hade Oden satt sig ned (utan tvifvel i Håbo härad, såsom förut är visadt); der hade Yngve Frey tagit sin hufvudstad, Upsala, som ock blef det
- ↑ Y. S. cap. 40, 43.
