heter att han ”talde all Vestgötarnes lag på en dag, den enda gången och aldrig mer, emedan han dog kort derefter"; om Alle att han ”talde lag på Linkorna vallar”; om Önder att han ”talde rätt lag”; likasom det om lagmännerna i allmänhet säges att de ”gjorde och framförde Vestergötlands lag”, med hvilket ”framförande” menas ej blott det som annars kallas att lagh skilia, eller bestämma hvad som är lag i särskilda till lagmannens pröfning framställda fall, utan ock det som, enligt hvad nu är anfördt, kallades att lagh tælia, eller de af lagmännen ”uttänkta och gjorda” lagarnes upläsande för folket[1]. Derför, då de särskilda landskapens lagar omtalas, heter det: lagh þy tald varu ok takin i hvariu landskapi, d. ä. af lagmännen uplästa och af folket antagna[2]; såsom det ock om Uplands- och Södermannalagarne, sedan de undergått en ny redaktion, i de Kongl. stadfästelserna uttryckligen säges att de blifvit på tinget lysta och af folket antagna. Så omtalas det ock i ett Påfven Innocentius III:s Bref af år 1206 huruledes ”legislatores regni sjus (Sueciæ) annis singulis tenentur coram populo legem consuetudinis publicare[3]. På detta sätt säges ock Viger Spa hafva varit en lagha yrkir eller lagars utarbetare; och den af honom grundlagda samling kallas en laghsagha, d. ä. egentligen en sagd, fastän äfven skriftligen upteknad lag; ehuru detta ord, hvarmed lagmännernas jurisdiktion ännu i våra dagar benämnes, ursprungligen beteknar lagarnes upläsande för folket af lagmannen; såsom då i den KyrkBalk, som tillhört den för öfrigt förlorade Smålandslagen, det i början heter: nu skulu mæn til þings fara ok laghsaghu vara höra; höra þe sum hær æru, ok sighia þem sum hema sitia; an laghsagha var hun byrias sva &c. Så önskas i slutet
