proportion och beskaffenhet, som jordens bebyggare småningom hafva undergått.
Huru långsamt urvalet än må verka, då den svaga menniskan på kort tid genom sitt konstmessiga urval kan åstadkomma så mycket, så kan jag ej se någon gräns för förändringarnas omfång, för alla organiska varelsers sköna och oändligt invecklade öfverensstämmelse med hvarandra och de naturliga lefnadsvilkoren, som det naturliga urvalet under loppet af långa tidrymder kan åstadkomma.
Detta ämne skall fullständigare behandlas i vårt kapitel om
geologien, men vi måste här vidröra detsamma, emedan det står
i nära sammanhang med frågan om det naturliga urvalet.
Naturligt urval verkar blott genom bevarandet af de i något
hänseende fördelaktiga variationerna, hvilka följaktligen öfverlefva de
andra. Då i följd af alla organiska varelsers förmåga att föröka
sig i geometrisk progression hvarje område redan är försedt med
sitt fulla antal lefvande varelser och de flesta distrikter derjemte
med en stor mångfald af former, så följer häraf, att i samma mån
hvarje utvald och väl utrustad form tilltager i mängd, i samma
mån aftaga småningom de mindre gynnade formerna och blifva
sällsyntare. Att blifva sällsynt är, såsom geologien lärer oss,
början till att dö ut. Man ser äfven, att en af blott få individer
representerad form under vexlande svåra årstider eller genom ett
förökadt antal af dess fiender löper fara att helt och hållet
tillintetgöras. Vi kunna gå ännu längre: liksom nya former
oupphörligen bildas, så måste andra oundvikligen dö ut, om icke
antalet af specifika former skall ständigt tillväxa i oändlighet.
Geologien visar oss tydligt, att arternas antal icke har tillväxt i
oändlighet och vi skola strax försöka visa orsaken, hvarföre
artantalet på jordytan icke har blifvit oändligt stort.
Vi hafva sett, att de arter som äro rikast på individer hafva största sannolikheten för sig att inom en gifven tid lemna fördelaktiga varieteter. De i andra kapitlet meddelade fakta kunna tjena som bevis härför, ty de visa, att just de allmännaste arterna lemna största antalet erkända varieteter eller börjande arter. De mera sällsynta arterna förändras och förädlas mindre hastigt under en gifven period och i följd häraf duka de under i kampen för tillvaron med de förändrade afkomlingarna af de allmänna arterna.
