artantalets tillväxt i oändlighet? Summan af lif (jag menar icke antalet af artformer) på en gifven yta måste hafva en gräns, betingad af de fysiska förhållandena, så att om densamma är bebodd af många arter, hvarje eller i det närmaste hvarje art måste representeras af blott ett ringa antal individer och följaktligen löpa fara att tillintetgöras redan genom en tillfällig vexling i årstidernas beskaffenhet eller i antalet af fiender. En sådan förödelseprocess kan gå raskt för sig, under det arternas nybildning sker mycket långsamt. Antaga vi såsom ett fall af ytterlighet, att i England funnes lika många arter som individer, så skulle första stränga vinter eller torra sommar utrota tusen sinom tusen arter. Sällsynta arter (och hvarje art blir sällsynt, om antalet arter växer i oändlighet) lemna enligt vår ofta upprepade grundsats på en gifven tidrymd blott få fördelaktiga afvikelser och kunna således blott långsamt utveckla nya artformer. Blir en art mycket sällsynt, så måste äfven parningen emellan nära slägtingar medverka till deras undergång; åtminstone hafva några författare anfört denna omständighet såsom orsak till bisonoxens utgång i Lithauen, hjortens i Skottland, björnens i Norge och så vidare. Slutligen (och detta synes mig vara det vigtigaste), en dominerande art, som redan i sitt eget hemland öfvervunnit många medtäflare, skall alltid sträfva att vidare utbreda sig och ersätta andra. Alphonse de Candolle har visat, att de arter som sprida sig vida omkring vanligen sträfva efter mycket stor utbredning och således komma i tillfälle att på olika områden tillintetgöra mångfaldiga medtäflare och på detta sätt hindra de specifika formernas omåttliga tilltagande i verlden. Dr Hooker har nyligen visat, att på Australiens sydöstra spets, der tydligen många inkräktare från många verldstrakter finnas, de inhemska australiska arterna betydligt aftagit i antal. Jag tillåter mig icke att fråga, hvilken vigt bör läggas på alla dessa betraktelser, dock måste de i förening med hvar andra sätta en gräns för benägenheten till artformernas oändliga förökning.
Om under den långa raden af tidsperioder och under vexlande
yttre förhållanden de organiska varelserna variera i flera delar af
organisationen, hvilket jag tror icke kan bestridas, om på grund
af hvarje arts sträfvan att föröka sig i geometrisk progression en
häftig kamp för tillvaron under någon period, årstid eller år
