Det är väl bekant, att flera djur af de mest olika klasser, som bebo hålorna i Kärnthen och Kentucky, äro blinda. Hos några krabbor finnes ögonstjelken qvar, ehuru ögonen äro borta; teleskopställningen finnes qvar, ehuru teleskopet med sina glas fattas. Det är svårt att föreställa sig, att ögon ehuru onyttiga kunde vara till någon skada för djur som lefva i mörkret, och derföre tillskrifver jag deras förlust helt och hållet bristen på användning. Professor Silliman hade fångat två hålråttor (Neotoma), en blind djurart, en half engelsk mil innanför ingången till den underjordiska hålan, och således ej i dess innersta del; deras ögon voro stora och glänsande och Silliman meddelar, att sedan de under en månads tid småningom vänts vid starkt ljus, fingo de en svag synförmåga och begynte blinka.
Det är svårt att föreställa sig mera identiska lefnadsvilkor än djupa kalkstensgrottor i nästan samma klimat, så att, om man utgår från den vanliga åsigten, att blinda djur hafva blifvit särskildt skapade för Amerikas och Europas grottor, man äfven kunde vänta en stor öfverensstämmelse i organisation och slägtskapsförhållanden. Någon sådan likhet emellan de båda djurformerna förefinnes i det hela alldeles icke, och Schiödte anmärker med afseende på insekterna allena, att hela fenomenet bör betraktas såsom rent lokalt, och den likhet, som finnes emellan några invånare i Mammuthålan i Kentucky och i Kärnthenhålorna, är blott helt enkelt följd af den analogi, som öfverhufvud finnes emellan Europas och Nordamerikas fauna. Enligt min tanke måste man antaga, att amerikanska djur, som hade vanlig synförmåga, i en följd af generationer småningom från den yttre verlden trängt allt djupare och djupare in i de aflägsnaste vinklar i Kentuckyhålorna på samma sätt som europeiska djur i Kärnthenhålorna. Vi hafva några bevis för en sådan gradvis förändring af lefnadsvanorna; Schiödte anmärker: ”Vi betrakta derföre dessa underjordiska faunor såsom små ned i jorden trängande förgreningar af den närmaste omgifningens geografiskt begränsade faunor, hvilka i samma mån de tränga djupare ned i mörkret lämpa sig efter de omgifvande förhållandena; djur som föga afvika från den vanliga formen bilda öfvergången från ljus till mörker; derpå följa de djur som äro bildade för skymning och slutligen de som äro bestämda för totalt mörker, hvilkas skapnad är helt egendomlig.” Dessa Schiödtes anmärkningar hänföras icke blott till en enda, utan på helt skilda arter. Då ett djur efter otaliga generationer nått de djupaste vinklarna, har bristande användning mer eller mindre fullständigt tillintetgjort synorganet, och det naturliga urvalet har
