oftare hos ungarna än hos de gamla. Om vi kalla för arter alla dessa dufraser, af hvilka några hafva bibehållit sig rena under århundraden, så är förhållandet fullkomligt lika med hvad vi hafva sett hos arterna af hästslägtet. Jag för min del ser med full tillförsigt tusen sinom tusen generationer tillbaka, och jag ser i ett djur, strimmigt liksom zebran, ehuru måhända af mycket olika skapnad för öfrigt, den gemensamma stamfadern för våra tama hästar (vare sig dessa härstamma från en eller flera vilda arter), för åsnan, hemionus, quaggan och zebran.
Den som tror, att hvarje art af hästslägtet blifvit skapad särskildt, skall förmodligen påstå att hvarje art har blifvit skapad med benägenhet att variera både i naturtillståndet och i kulturtillståndet på detta sätt, så att den ofta blir strimmig liksom andra arter af slägtet; och att hvar och en äfven blifvit skapad med en stark benägenhet att efter kroasering med arter som bebo de mest skilda delar af verlden frambringa bastarder som i sina strimmor likna icke sina föräldrar utan andra arter af samma slägte. Att antaga en sådan åsigt vore, tyckes mig, att förkasta den verkliga för en icke verklig eller åtminstone okänd orsak. Den gör Guds verk till blott gäck och bedrägeri; lika väl skulle jag kunna tro med de gamla, okunniga kosmogonisterna, att fossila snäckor aldrig lefvat utan blifvit skapade i sten för att härma de på hafsstranden lefvande snäckdjuren.
Vi sväfva i djup okunnighet om lagarna för föränderligheten.
Icke i ett fall af hundra kunna vi påstå oss känna skälet,
hvarföre den eller den delen har undergått förändring. Men hvarhelst
vi hafva medel att anställa jemförelse, synas samma lagar hafva
medverkat till frambringande af de ringare olikheterna emellan
varieteterna af samma art och de större olikheterna emellan arter
af samma slägte. Förändrade lefnadsförhållanden inleda i allmänhet
blott en ostadig föränderlighet, men stundom hafva de mera
direkta och bestämda verkningar; och dessa kunna under tidernas
lopp blifva starkare utpräglade, ehuru vi icke hafva tydliga bevis
i detta hänseende. Vanan synes i många fall varit mäktig i sina
verkningar genom att frambringa egendomligheter i konstitution,
och likaså organernas användning och overksamhet, den förra
genom att stärka dem, den senare genom att försvaga och förminska
dem. Homologa delar visa benägenhet att variera på samma sätt.
