SJETTE KAPITLET.
Svårigheter för teorien om härstamning med modifikation. — Öfvergångar.
— Brist på öfvergångsvarieteter eller deras sällsynthet. — Öfvergångar i
lefnadsvanor. — Olika vanor hos samma art. — Arter med vanor, som äro vidt
skilda från deras slägtingars. — Organer af den yttersta fullkomlighet. —
Medel till öfvergångar. — Svåra fall. — Natura non facit saltum. — Organer
af ringa vigt. — Organer, som icke i alla fall äro absolut fullkomliga. —
Lagen om typens enhet och existensvilkoren innehållen i teorien om det naturliga
urvalet.
Långt innan läsaren hunnit till denna del af mitt arbete, torde
en mängd svårigheter hafva mött honom. Några af dem äro af
så allvarsam beskaffenhet, att jag ännu i dag knappt kan tänka
på dem utan att blifva tvehågsen, men så vidt jag kan döma äro
de flesta af dem blott skenbara, och de som äro verkliga
kullkasta som jag tror icke min teori.
Dessa svårigheter och inkast kunna ordnas under följande rubriker: för det första, om arter hafva uppstått ur andra arter genom omärkligt fina modifikationer, hvarföre se vi icke öfverallt otaliga öfvergångsformer? Hvarföre är icke hela naturen ett virrvarr af former i stället för en samling väl skilda arter såsom vi i verkligheten se?
För det andra: är det möjligt, att ett djur med till exempel flädermusens skapnad och lefnadssätt skulle kunnat bildas genom modifikation af ett annat djur med helt olika lefnadssätt och kroppsbildning? Kunna vi tro, att det naturliga urvalet skulle å ena sidan skapa organer af så ringa vigt, som till exempel girafens svans, som blott tjenar till flugsmälla, och å andra sidan organer af så underbar bygnad som ögat, hvars oförlikneliga fulländning vi ännu i dag blott ofullständigt begripa?
