förmätet? Hafva vi rätt att antaga, att skaparen verkar medelst intellektuela krafter liksom menniskan? Om vi måste jemföra ögat med ett optiskt instrument, måste vi i inbillningen antaga ett tjockt lager af genomskinlig väfnad genomdränkt af vätska en för ljus känslig nerv derunder, och vi måste vidare antaga, att hvarje del af detta lager småningom och oupphörligt undergått förändringar i täthet, så att det afdelat sig i flera lager af olika tjocklek och täthet på olika afstånd från hvarandra, och att hvarje lagers yta småningom förändrat sin form. Vi måste vidare antaga, att det gifves en kraft, det naturliga urvalet, som uppmärksamt iakttager hvarje obetydlig förändring i de genomskinliga lagren, och omsorgsfullt bevarar hvar och en, som under förändrade omständigheter på något sätt eller i någon mån är i stånd att frambringa en tydligare bild. Vi måste antaga, att hvarje ny form af instrumentet mångfaldigats i milliontal, och att hvar och en bevarats till dess en bättre uppkommit och att alla de gamla då blifvit förstörda. Hos de lefvande organismerna är det variationen som åstadkommer de små förändringarna, generationen reproducerar dem nästan i oändlighet och det naturliga urvalet utsöker med aldrig felande skicklighet hvarje förbättring. Låt denna process fortgå i millioner år och bland millioner individer af många slag; kunna vi då icke tro, att ett lefvande optiskt instrument på detta sätt kan bildas, lika öfverlägset ett konstgjordt af glas, som skaparens verk i allmänhet äro öfverlägsna menniskans?
Om man kunde bevisa, att det finnes ett inveckladt organ,
som omöjligen har kunnat bildas genom otaliga successiva små
modifikationer, vore min teori fullkomligt kullslagen. Men jag
kan icke finna något sådant fall. Otvifvelaktigt finnas många
organer, hvilkas öfvergångsstadier vi icke känna, särskildt om vi
fästa afseende vid de mera isolerade arterna, omkring hvilka enligt
min teori en stor ödeläggelse har egt rum. Samma är
förhållandet, om vi taga ett organ gemensamt för alla medlemmarna af en
stor klass, ty i detta sednare fall måste organet ursprungligen
hafva bildats i en mycket aflägsen period efter hvilken alla
medlemmarna hafva blifvit utvecklade; och för att upptäcka de tidiga
öfvergångsstadier genom hvilka organet har passerat, borde vi
taga i betraktande mycket gamla stamformer, som för längesedan
dött ut.
