att simblåsan verkligen har blifvit ombildad till lungor, eller ett organ som uteslutande användes för respiration.
Enligt denna åsigt kunna vi påstå, att alla vertebrerade djur med verkliga lungor härstamma på fortplantningens vanliga väg ifrån en gammal och okänd prototyp, försedd med en simblåsa. Vi kunna på detta sätt, såsom jag sluter af Owens interessanta beskrifning på dessa delar, förstå det märkvärdiga förhållande, att hvarje partikel af födan eller drycken som vi svälja måste passera öfver luftstrupens öppning med fara att komma ned i lungorna, så vida icke den vackra inrättning funnes, som tillsluter ljudspringan. Hos de högre ryggradsdjuren hafva gälarna helt och hållet försvunnit — men hos embryot utmärkes deras förra läge af de så kallade gälspringorna på sidorna af halsen och blodkärlens bågiga förlopp. Men det är klart, att de nu helt och hållet försvunna gälarna hafva småningom blifvit bearbetade af det naturliga urvalet till något särskildt ändamål; gälarna och ryggpansaret på ringmaskarna antagas till exempel vara homologa med insekternas flygvingar och täckvingar, och det är icke osannolikt, att hos våra nu lefvande insekter organer, som i en förfluten period tjenade till respiration, verkligen hafva förvandlats till flygorganer.
Vid betraktandet af organers förvandling är det af så stor vigt att hålla i minnet möjligheten af förvandling från en funktion till en annan, att jag vill gifva ett annat exempel. De skaftade cirripederna hafva två små hudveck, som jag kallat frena ovigera, hvilka afsöndra en klibbig vätska, med hvars tillhjelp de qvarhålla äggen till dess de äro kläckta. Dessa cirripeder hafva inga gälar, utan hela kroppsytan jemte de små vecken tjenar till respiration. Balaniderna eller de sessila cirripederna å andra sidan hafva inga frena ovigera, utan äggen ligga lösa i botten af äggsäcken inom det väl slutna skalet; men å de ställen som motsvara frena ovigera hafva de stora veckiga hinnor, hvilka fritt kommunicera med äggsäckens och den öfriga kroppens blodförande lacuner, hvilka hinnor af prof. Owen och andra naturforskare som behandlat ämnet blifvit ansedda för gälar. Nu tror jag icke någon vill bestrida, att frena ovigera hos den ena familjen äro homologa med gälarna hos den andra, och de öfvergå i sjelfva verket i hvarandra. Vi kunna derföre icke betvifla att de små hudvecken, som ursprungligen tjenade såsom frena ovigera men som äfven i ringa grad deltogo i respirationsakten, hafva småningom ombildats till gälar genom det naturliga urvalet, helt enkelt genom tillväxt i storlek och körtlarnas försvinnande. Om alla skaftade cirripeder
