naturliga urvalet verkar blott genom att begagna sig af små successiva förändringar; naturen kan aldrig taga ett stort steg, utan hon måste gå framåt med små och säkra, men långsamma steg.
Då det naturliga urvalet arbetar på lif och död — genom att
beskydda den bäst utrustade och tillintetgöra den mindre väl
utrustade individen — har jag stundom funnit en stor svårighet i att
begripa ursprunget och bildningen af organer med ringa betydelse;
denna svårighet har mången gång synts mig lika stor med den
som de mest fulländade och sammansatta organer erbjuda, ehuru
af helt annan beskaffenhet.
För det första känna vi för litet om hvarje organisk varelses hela ekonomi, för att bedöma, hvilka obetydliga modifikationer äro af vigt eller icke. I ett föregående kapitel har jag gifvit exempel på mycket obetydliga karakterer, såsom dunet på frukterna och färgen på fruktköttet, färgen på däggdjurens hud och hår, hvilka helt säkert röna inflytande af det naturliga urvalets verksamhet, då de stå i samband med konstitutionela olikheter eller bestämma insekternas angrepp. Girafens svans ser ut som en flugsmälla, och det synes först otroligt, att denna skulle hafva blifvit lämpad för sitt nuvarande ändamål genom successiva modifikationer, hvar och en allt mera lämplig för ett så obetydligt ändamål som att bortdrifva flugor. Dock böra vi ej allt för hastigt med bestämdhet uttala oss äfven i detta fall, ty vi veta att fördelningen och tillvaron af boskapskreatur och andra djur i Sydamerika absolut beror på deras förmåga att motstå insekternas anfall, så att individer, som på något sätt kunna försvara sig från dessa små fiender, hafva den stora fördelen att kunna utbreda sig öfver nya betesmarker. Härmed vill jag icke säga, att de större däggdjuren verkligen tillintetgöras af flugor (utom i några sällsynta fall), men de uttröttas och försvagas oupphörligt, så att de äro mera utsatta för sjukdomar och under en kommande hungersnöd med större svårighet finna sin föda eller undfly rofdjur.
Organer, som nu äro af ringa vigt hafva sannolikt i några fall varit af stor betydelse för någon uråldrig stamfader, och sedan de småningom i en tidig period blifvit fulländade, hafva de öfvergått genom arf på efterkommande arter i oförändradt skick, ehuru nu af ringa nytta, men en rent af skadlig förändring i deras struktur bör i allmänhet hafva förekommits af det naturliga
