stamraser, böra vi icke lägga för mycken vigt på vår bristande kännedom om de verkliga orsakerna till analoga skilnader emellan arter. För samma ändamål kan jag anföra olikheterna mellan menniskoraserna, hvilka äro lika starkt utpräglade; något ljus kan uppenbarligen spridas öfver dessa olikheter med tillhjelp af ett särskildt slag af sexuelt urval, men så vida jag icke inläte mig i alla detaljer, skulle mitt resonnemang kunna synas frivolt.
Föregående anmärkningar föranleda mig att säga några ord
om den protest, som några naturforskare nyligen inlagt emot
ändamålsenlighetsläran, att hvarje bildning i alla enskildheter är af
nytta för sin egare. De tro att många bildningar hafva blifvit
skapade blott för skönhetens skull i menniskors ögon, eller såsom
redan nämts blott för omvexlings skull. Om sådana läror äro
sanna, skulle de gifva dödsstöten åt min teori. Jag medgifver
dock fullkomligt, att många bildningar nu äro af ingen direkt nytta
för deras egare, och kanske aldrig hafva varit af någon fördel för
deras stamfäder. Otvifvelaktigt hafva, såsom nyligen anmärkts,
den bestämda verkan af förändrade vilkor, vexelverkande variation
och regress, alla lemnat sina bidrag till resultatet. Men det
vigtigaste är, att hvarje lefvande djur har fått största delen af sin
organisation i arf, och att följaktligen, ehuru hvar och en helt
säkert är väl lämpad för sin plats i naturen, hafva många
bildningar intet direkt samband med förhandenvarande lefnadsvanor. Så
kunna vi näppeligen tro att höglandsgåsens eller fregattfågelns
simhud är af någon nytta för dessa fåglar; vi kunna icke heller tro,
att de motsvarande benen i apans arm, hästens framfot,
flädermusens vinge och skälens främre extremiteter äro af någon särskild
nytta för dessa djur. Vi kunna utan fara tillskrifva ärftligheten
dessa bildningar. Men landgåsens och fregattfågelns stamfader
hade säkerligen lika mycken nytta af sin simhud, som nu de
flesta lefvande vattenfåglar. Så kunna vi tro, att skälens stamfader
icke egde en fot skapad för simning, utan en fot med fem tår
lämplig till gång och såsom griporgan, och vi kunna vidare våga
tro, att benen i apans, hästens och flädermusens extremiteter hafva
gått i arf från någon gammal stamfader, som hade mera nytta deraf
än dessa djur med deras vidt skilda lefnadsvanor, och att de hafva
följaktligen modifierats genom naturligt urval. Om vi fästa
vederbörligt afseende på den bestämda verkan af förändrade vilkor,
