hvar och en vill medgifva. Men denna skönhet tjenar blott såsom vägledning för fåglar och andra djur, som äta frukterna och sprida fröen. Att detta är förhållandet sluter jag deraf, att jag hittills i hvarje fall funnit, att frön, som äro inbäddade i en frukt af något slag, i ett köttigt hölje med lysande färger eller synbart blott genom en hvit eller svart färg, alltid spridas genom frukternas förtärande af vissa djur.
Å andra sidan medgifver jag villigt, att ett stort antal husdjur såsom våra flesta dyrbara fåglar, några fiskar, några däggdjur och en mängd ståtligt färgade fjärilar och några andra insekter hafva blifvit sköna för skönhetens skull, men detta har skett icke till menniskans behag utan genom sexuelt urval, derigenom att de vackrare hannarna oupphörligen blifvit föredragna af de mindre prydda honorna. Så är äfven förhållandet med fåglarnas sång. Dertill kunna vi sluta deraf, att smaken för vackra färger och för musik går genom en stor del af djurriket. Då honan är lika vackert färgad som hannen, hvilket icke sällan är fallet bland fåglar och fjärilar, ligger orsaken helt enkelt deruti, att de färger som förvärfvats genom sexuelt urval hafva gått i arf på båda könen i stället för på hannarna allena. I vissa fall deremot har det naturliga urvalet motverkat samlandet af granna färger på honan för att förminska den fara hon då skulle löpa under den tid hon rufvar sina ägg.
Det naturliga urvalet kan omöjligen åstadkomma någon modifikation hos en art uteslutande för en annan arts nytta, men igenom hela naturen begagnar hvarje art oupphörligen till sin fördel andras skapnad. Men det naturliga urvalet kan bilda former som äro till direkt skada för andra djur och gör det ofta, såsom huggormens tänder och ichneumons äggläggningsrör, genom hvilket äggen praktiseras in i andra lefvande insekters kroppar. Om det kunde bevisas, att en del af någon arts organisation hade bildats uteslutande för en annan arts nytta, skulle min teori vara tillintetgjord, ty något sådant kunde det naturliga urvalet icke hafva åstadkommit. Ehuru många sådana uppgifter finnas i naturhistoriska arbeten, kan jag icke finna ett enda fall som synes mig vara af någon vigt. Det medgifves, att skallerormen har gifttänder till eget försvar och för att döda sitt rof, men några författare antaga, att den på samma gång har fått skallran till sin egen skada, nämligen för att varna sitt rof. Lika gerna kunde jag tro, att katten då den bereder sig till språng kröker svansen för att varna den lifdömda råttan. Men jag har icke utrymme att här inlåta mig på detta och andra likartade fall.
