utomordentligt sammansatt och skiftande. Det är väl mödan värdt, att studera olika afhandlingar öfver våra gamla kulturväxter såsom hyacinter, potates t. o. m. dahlier o. s. v. och det är verkligen öfverraskande att se, i huru tallös mängd olikheter förekomma i bildning och sammansättning, hvarigenom dessa varieteter och undervarieteter obetydligt afvika från hvarandra. Hela deras organisation synes hafva blifvit plastisk för att afvika från föräldrarnas typ än i det ena än i det andra hänseendet.
Förändringar som icke gå i arf hafva för oss ingen betydelse, men redan antalet af ärftliga afvikelser i kroppens bygnad, vare sig af större eller mindre fysiologisk vigt, är oändligt. Dr Prosper Lucas’ afhandling i två starka band är det bästa och fullständigaste vi hafva häröfver. Hvarje stuteriegare hyser intet tvifvel, att böjelsen till arf är mycket stor: ”lika föder lika”, är deras grundaxiom och blott teoretiserande skriftställare hafva derom hyst något tvifvel. Om en afvikelse ofta förekommer och vi se den hos både far och son, så kunna vi icke säga, om den icke härrör från samma orsaker, som hafva utöfvat sitt inflytande på begge. Men om ibland flera individer af samma art, hvilka synbarligen lefva under samma vilkor, hos en individ förekommer en sällsynt afvikelse — hos en ibland millioner — till följd af något egendomligt sammanträffande af omständigheter, och om samma afvikelse sedan åter uppträder hos barnet, så nödgar oss redan sannolikhetsprincipen att antaga dess återuppträdande hafva skett genom arf. Hvar och en har ju redan hört omtalas fall, då så sällsynta företeelser, som albinism, tagghud, hårighet m. m. hafva förekommit hos flera medlemmar af samma familj. Men om så sällsynta och sällsamma afvikelser verkligen gå i arf, så måste mindre sällsamma och mera vanliga afvikelser med så mycket större skäl anses vara ärftliga. Ja, det vore kanhända riktigast att betrakta hvarje karakter såsom ärftlig, och motsatsen som ett undantag.
De lagar som reglera karakterernas ärftlighet äro fullkomligt okända och ingen kan säga orsaken, hvarföre samma egendomlighet i vissa fall är ärftlig hos åtskilliga individer af samma art och hos individer af olika arter, men i andra fall deremot icke går i arf; hvarföre barnet stundom återgår till vissa karakterer hos farfadern eller farmodern eller ännu äldre förfäder; hvarföre en egendomlighet ofta öfvergår från ett kön till båda, eller i andra fall bibehåller sig blott inom ett och samma kön. Ett faktum, som har någon betydelse för oss, är det, att egendomligheter, som uppträda hos hannarna af våra husdjur, antingen uteslutande eller åtminstone företrädesvis öfvergå på den manliga afkomman. Det
