mr E. Ramsays iakttagelser känna vi nu något om tre australiska arter, som lägga sina ägg i andra fåglars nästen. De vigtigaste punkterna äro tre: först att göken med få undantag lägger blott ett ägg i ett näste, så att den stora och glupska ungen må kunna få riklig föda; vidare att äggen äro märkvärdigt små, icke större än lärkans, som är ungefär en fjerdedel så stor som göken. För det tredje har den unga göken strax efter födelsen instinkten, styrkan och en väl skapad näbb att utkasta sina fosterbröder, hvilka då dö af köld och hunger. Man har djerft påstått, att detta är en välvillig anordning, så att den unga göken kan få tillräcklig föda och hans fosterbröder dö innan de fått för mycken känsla.
Vi skola nu vända oss till de australiska arterna; ehuru dessa fåglar i allmänhet lägga blott ett ägg i ett bo, är det icke sällsynt att finna två till tre ägg i samma näste. Bronsgökens ägg variera mycket i storlek från åtta till tio linier i längd. Om det hade varit någon fördel för denna art att hafva ännu mindre ägg för att bedraga sina fosterföräldrar eller, hvilket är mera sannolikt, att kläckas på kortare tid (ty man påstår att äggens storlek och liggningstiden stå i ett visst förhållande till hvarandra), så är det icke svårt att tro, att en ras eller art har kunnat bildas, som skulle lagt allt mindre och mindre ägg, ty dessa skulle med större säkerhet blifvit kläckta och uppfödda. Mr Ramsay anmärker, att två af de australiska gökarna, om de lägga sina ägg i ett öppet bo, visa ett afgjordt företräde åt sådana bon, som innehålla ägg af lika färg med deras egna. De europeiska arterna visa säkerligen en viss tendens till en likartad instinkt, men vika icke sällan ifrån den, och lägga sina mörka och blekt färgade ägg i löfsångarens bon med dess ljusa grönblå ägg. Hade vår gök oföränderligen visat denna instinkt, skulle den säkerligen räknats till de andra, hvilka såsom det antages äro förvärfvade; den australiska bronsgökens ägg variera enligt Ramsay utomordentligt i färg; så att i detta hänseende likasom i storlek det naturliga urvalet helt säkert har kunnat befästa någon fördelaktig variation.
Man påstår, såsom vi hafva nämt, att de unga gökarna utkasta sina fosterbröder, men angående denna sak bör anmärkas, att mr Gould, som har fästat särskild uppmärksamhet på detta ämne, är öfvertygad om att denna tro är ett misstag. Han försäkrar, att de unga fåglarna utkastas i allmänhet under de tre första dagarna, då gökungen ännu är alldeles maktlös; han påstår, att gökungen genom sitt skrik eller på något annat sätt utöfvar ett sådant välde öfver sina fosterföräldrar, att de ge honom allena någon föda, så att de andra hungra ihjäl och sedan kastas ut af
