är en ännu vigtigare och som jag tror tillförlitlig regel att, i hvilken period af lifvet en ärftlig egendomlighet än må visa sig, i motsvarande ålder uppträder den äfven hos afkomlingen ehuru stundom tidigare. I många fall är detta det enda möjliga, emedan de ärftliga egendomligheterna, till exempel i hornboskapens horn, först kunna framträda då afkomlingarna nått mogen ålder, och likaså gifves det som bekant egendomligheter hos silkesmasken, som visa sig under larv- eller pupptillståndet. Men ärftliga sjukdomar och några andra förhållanden gifva mig anledning att tro, att denna regel har en allmännare giltighet, och att, äfven der ingen uppenbar grund finnes för en afvikelses uppträdande i en viss ålder, denna afvikelse dock har stor benägenhet att hos afkomlingen visa sig i samma lefnadsperiod, i hvilken den uppträdde hos fadern. Jag tror att denna regel är af största vigt för att förklara embryologiens lagar. Dessa anmärkningar hafva för öfrigt afseende på egendomlighetens första synbara framträdande och icke på dess första anledning, som kanske ligger redan i det manliga eller qvinliga fortplantningselementet, på samma sätt som afkomman af korthornig ko med en långhornig tjur först sent i lifvet kan visa sina långa horn, oaktadt första orsaken dertill ligger redan uti faderns sperma.
Då jag nu har kommit in på frågan om organismernas sträfvan att återvända till förfädrens bildning, så vill jag här anföra ett påstående, som ofta yttras af naturforskare, att nämligen alla våra husdjur, om de förvildades, skulle antaga sina vilda stamfäders karakter, visserligen småningom, men dock säkert, och på grund häraf har man påstått, att från tama raser kunna inga slutsatser dragas med afseende på arterna i naturtillståndet. Jag har dock förgäfves bemödat mig att få reda på de bevis, på hvilka detta så ofta och så bestämdt uttalade påstående stöder sig. Det torde vara svårt att bevisa dess riktighet, ty vi kunna säga med säkerhet, att ganska många af de mest utpräglade tama varieteter icke kunna lefva i vildt tillstånd. I många fall känna vi icke en gång stammen och kunna då lika litet öfvertyga oss, om en fullständig regress har inträdt eller ej. Likaledes skulle det vara nödvändigt att försätta blott en enda varietet i frihet för att undvika kroasering. Men då våra varieteter helt säkert i vissa kännemärken antaga urformernas karakter, så synes det mig dock icke osannolikt, att de olika afarterna af vår vanliga kål till exempel skulle nästan helt och hållet antaga sin vilda urform, om man under många generationer fortsatte att odla dem i en fattig jordmån, i hvilket fall en del af följden dock måste tillskrifvas
