Kupbiets instinkt att bygga celler. Jag vill här icke ingå i fina detaljer i detta ämne, utan blott gifva de yttre dragen af de slutsatser till hvilka jag kommit. Det måste vara en inskränkt person, som kan utan entusiastisk beundran undersöka den fina strukturen af en vaxkaka så väl lämpad för sitt ändamål. Vi höra af matematikern, att bien praktiskt löst ett svårt problem och hafva bygt sina celler af särskild form för att rymma största möjliga mängd honing med minsta möjliga åtgång på det dyrbara vaxet vid deras konstruktion. Man har anmärkt, att en skicklig arbetare med lämpliga mått och verktyg skulle finna det mycket svårt att göra vaxceller af den verkliga formen, ehuru detta utföres af en hop bin i en mörk kupa. Man må antaga hvilken instinkt som helst, synes det dock först obegripligt, huru de kunna göra alla nödvändiga vinklar och plan, eller inse när de äro riktigt gjorda. Men svårigheten är icke så stor som den först synes; allt detta vackra arbete kan bevisas följa af ett fåtal enkla instinkter.
Jag föranleddes att närmare undersöka detta ämne af mr Waterhouse, som har visat, att cellens form står i nära förhållande till närvaron af angränsande celler och följande åsigt kan måhända betraktas såsom en modifikation af hans teori. Låt oss betrakta gradationsprincipen och se, om icke naturen uppenbarar för oss sin verkningsmetod. I ena ändan af en kort serie hafva vi humlor, som begagna sina gamla kokonger till uppsamlande af honing, stundom bifogande några korta vaxrör och likaledes äfven enstaka mycket oregelbundna rundade vaxceller. I andra ändan af serien hafva vi kupbiens celler stälda i ett dubbelt lager; hvarje cell är såsom bekant ett sexsidigt prisma med baserna af de sex sidorna inpassade i en tresidig pyramid bildad af tre romber. Dessa romber hafva vissa vinklar och de tre, som bilda den pyramidala basen af en enkel cell på ena sidan af vaxkakan ingå i sammansättningen af baserna till tre närliggande celler på andra sidan. I serien emellan den ytterliga fulländningen af kupbiets celler och enkelheten i humlans hafva vi den mexikanska artens celler, Melipona domestica, som Pierre Huber noggrant beskrifvit och afbildat. Melipona sjelf står i kroppsbildning emellan kupbiet och humlan, men är mera beslägtad med den senare; den formar en nästan regelbunden vaxkaka af cylindriska celler i hvilka ungarna kläckas och dessutom några stora vaxceller till honingsreservoarer. Dessa senare äro nästan sferiska och af ungefär lika storlek och de äro samlade till en oregelbunden massa. Men den vigtigaste omständigheten är, att alla dessa celler äro lagda
