hos henne icke äro så underbara, skulle äfven hon bygga en kaka lika märkvärdigt fullkomlig som kupbiets. Vi måste antaga, att Melipona har förmåga att bilda sina celler rent sferiska och lika stora, och detta vore icke så besynnerligt, då vi redan se henne bygga så till en viss grad, och då vi se de rent cylindriska hålor många insekter göra i träd, tydligen genom att vrida sig kring en punkt. Vi måste antaga, att Melipona anordnar sina celler i plana lager, såsom hon redan gör med sina cylindriska celler, och vi måste vidare antaga, detta är den största svårigheten, att hon kan på något vis med noggranhet bedöma på hvad afstånd hon står från sina medarbetare, då flera arbeta på samma gång; men hon har redan förmåga att bedöma afstånd så till vida, att hon alltid beskrifver sina sferer så att skärningsytorna bli stora och förenar då skärningspunkterna med en plan yta. Vi måste vidare antaga, och dertill är ingen svårighet alls, att, sedan sexsidiga prismer bildats genom de i samma lager liggande sferernas skärningsplan, hon kan utdraga sexsidingen till hvarje önskad längd för att tjena till honingsreservoar, på samma sätt som humlorna fästa vaxcylindrar vid de runda mynningarna af deras gamla kokonger. Genom sådana modifikationer i instinkter, som i och för sig sjelfva icke äro så märkvärdiga — knappt mera än fåglarnas instinkt att bygga bon — tror jag kupbiet har genom naturligt urval förvärfvat sin oefterhärmliga förmåga som byggmästare.
Men denna teori kan bekräftas med experimenter. Följande Tegetmejers exempel, tog jag i sär två vaxkakor och lade emellan dem en lång, tjock rektangulär vaxskifva och bien begynte straxt att gräfva små runda gropar deri; under det de gjorde dessa gropar djupare utvidgade de dem allt mera och mera, till dess de voro förvandlade till grunda skålar, som för ögat sågo ut som verkliga sfersegmenter af ungefär en cells diameter. Det var särdeles interessant för mig att se, att hvarhelst två bin hade börjat gräfva dessa urhålkningar i hvarandras närhet, hade de börjat sitt arbete på sådant afstånd från hvarandra, att då urhålkningen fått den ofvannämda vidden (ungefär af en vanlig cell) och ett djup af ungefär en sjettedel af sferens diameter, urhålkningarnas kanter måste skära hvarandra. Så snart detta inträffade, slutade bien med gräfningen och började bygga plana vaxväggar i skärningsytorna, så att hvarje sexsidigt prisma bygdes uppå den ojemna kanten af en slät urhålkning, och icke såsom i vanliga celler på de raka kanterna af en tresidig pyramid.
Derefter insatte jag i kupan i stället för ett tjockt fyrkantigt stycke en tunn och smal, blott knifbladstjock skifva färgad med
