jordmånens omedelbara inverkan. Om nu försöket lyckas eller ej, det är för oss af ringa betydelse, emedan genom sjelfva försöket lefnadsvilkoren ändras. Om det läte bevisa sig, att våra domesticerade raser visa en stark benägenhet till återgång, det vill säga till att aflägga de antagna karaktererna, så länge de hållas tillsamman i stora massor och under oförändrade lifsvilkor, så att den här möjliga fria parningen kan förebygga några små afvikelser i bildning genom att sammanblanda dem, i sådant fall skulle jag medgifva, att resultat från tama varieteter ej gälla med afseende på arterna. Men det finnes icke en skymt till bevis för en sådan mening. Ett påstående att våra vagns- och ridhästar, våra lång- och korthornade nötkreatur, våra mångfaldiga fjäderfä och köksväxter icke kunna fortplanta sig genom ett ändlöst antal af generationer, ett sådant påstående vore stridande mot all erfarenhet.
att skilja emellan varieteter och arter. Varieteters
uppkomst af en eller flera arter.
Om vi betrakta de ärftliga varieteterna af våra husdjur och
kulturväxter och jemföra dem med närstående arter, så finna vi
oftast en mindre öfverensstämmelse i kännetecken hos hvarje
sådan varietet än hos äkta arter. Tama raser hafva ofta äfven en
något monströs karakter, det vill säga, att om de också i flera
ovigtiga punkter skilja sig från hvarandra och från öfriga arter af
samma slägte, så förete de dock ofta i någon enskild del
afvikelser i yttersta grad så väl från de andra varieteterna, som
isynnerhet från de närstående arterna i naturtillståndet. Med
undantag af dessa fall (och kroaserade varieteters fullkomliga
fruktsamhet, hvarom mera framdeles) afvika de domesticerade varieteterna
af en och samma art från hvarandra på lika sätt som de
hvarandra närmast stående arterna af samma slägte i naturtillståndet,
ehuru i ringare grad. Jag tror, att man måste medgifva detta,
om man betänker, att det knappt gifves några domesticerade raser
bland djur eller växter, hvilka ej af kompetenta domare
förklarats vara blott varieteter, och af andra lika kompetenta domare
ansetts härstamma från ursprungligen skilda arter. Funnes det
någon bestämd skilnad emellan raser och arter i tama tillståndet,
så kunde sådana tvifvel ej så ofta komma åter. Man har ofta
försäkrat, att våra raser icke visa afvikelser i slägtkarakterna.
För min del tror jag, att detta påstående kan bevisas vara falskt;
