verksamma. Jag påstår icke att de fakta som detta kapitel innehåller på något sätt bestyrka min teori, men ingen af dessa invändningar tillintetgöra den. Det faktum, att instinkter icke alltid äro fullkomliga och kunna missledas, — att ingen instinkt kan visas vara till uteslutande för andra djurs nytta, ehuru djuren begagna sig af andras instinkter, — att grundsatsen i naturalhistorien ”natura non facit saltum” kan tillämpas på instinkter lika väl som på kroppsbildning och enligt föregående framstälning kan förklaras under det den på annat vis är fullkomligt oförklarlig — allt detta sträfvar å andra sidan att bestyrka teorien om det naturliga urvalet.
Denna teori bestyrkes också af några få andra fakta rörande instinkterna till exempel af det vanliga förhållandet, att beslägtade men skilda arter, som bebo skilda delar af jorden och lefva under ansenligt olika förhållanden, ofta behålla nästan samma instinkter. Enligt grundsatsen om ärftlighet kunna vi förstå, hvarföre trasten i tropiska Sydamerika bekläder sitt bo med dy på samma sätt som vår engelska trast; hvarföre hornfåglarna i Afrika och Ostindien hafva samma egendomliga instinkt att inmura honorna i ett ihåligt träd och lemna blott en liten öppning i muren, genom hvilken hannarna mata dem jemte ungarna då de äro kläckta; hvarföre den nordamerikanska kungsfågelhannen (Troglodytes) bygger ”tuppnästen” att bo i liksom hannarna af vår europeiska art, en vana, som icke förekommer hos någon annan art. Det må slutligen icke vara någon logisk deduktion, men det motsvarar vida bättre mina föreställningar att betrakta sådana instinkter, som gökens att utkasta sina fosterbröder, myrornas att göra slafvar, ichneumonidernas att lägga sina ägg i lefvande kålmaskar, icke såsom särskildt förlänade eller skapade instinkter utan såsom följder af en allmän lag, som leder till alla organiska varelsers framgång — förökning och variation ger segern åt de starkaste och låter de svagare dö ut.
