Med ett ord, den närmaste identitet i karakter och förhållande råder emellan illegitima växter och bastarder. Det är knappt någon öfverdrift att påstå, att de förra äro bastarder men alstrade inom gränserna af samma art genom olämplig förening af vissa former, under det vanliga bastarder uppkomma af en olämplig förening emellan så kallade skilda arter. Vi hafva också redan sett, att det är den största likhet i alla hänseenden emellan den första illegitima parningen och den första kroaseringen emellan skilda arter. Detta torde måhända blifva fullt tydligt genom ett exempel: vi kunna antaga, att en botanist finner två väl markerade varieteter (och sådant händer) af den form utaf Lythrum salicaria, som har lång pistill och att han genom kroaseringsförsök ämnar bestämma, om de äro skilda arter. Han skall då finna, att de gifva blott omkring en femtedel af det tillbörliga antalet frön och att de i alla ofvan anförda hänseenden förhålla sig som om de vore skilda arter. Men till yttermera visso uppdrager han plantor af sina antagna bastardfrön och han finner, att plantorna äro ömkliga dvärgar och ytterligt ofruktsamma och att de i alla hänseenden förhålla sig som verkliga bastarder. Han torde då påstå, att han verkligen bevisat i enlighet med den allmänna åsigten, att hans två varieteter voro så väl skilda arter som några andra på jorden, men han har dock fullkomligt misstagit sig.
De fakta som nu blifvit framstälda angående dimorfa och trimorfa växter äro vigtiga, först emedan de visa oss, att det fysiologiska beviset, som hemtas från en förminskad fruktsamhet både vid första kroaseringen och hos bastarder, icke är något säkert kriterium på artskilnad; för det andra, emedan vi kunna draga den slutsatsen, att det finnes något okändt föreningsband emellan ofruktsamheten vid en illegitim parning och hos deras illegitima ättlingar och vi kunna utsträcka denna åsigt till kroasering och bastarder; för det tredje, emedan vi finna, och detta tyckes mig vara af synnerlig vigt, att två eller tre former af samma art kunna finnas utan någon olikhet i något hänseende med undantag af deras reproduktionsorganer, hvilka vid vissa sammanparningar äro ofruktsamma. Bland de dimorfa växterna äro blott föreningarna emellan två skilda former fullt fruktsamma och lemna fullt fruktsamma afkomlingar, under det föreningar emellan individer af samma form äro mer eller mindre sterila, så att resultatet är raka motsatsen af hvad som inträffar med skilda arter. Hos dimorfa växter är denna ofruktsamhet fullkomligt oberoende af hvarje afvikelse i struktur eller konstitution, ty den inträffar vid förening
