Utöfver en stor del af oceanen tillkännagifver dess klara blåa färg vattnets renhet. De många berättelser om en formation likformigt betäckt af en annan senare formation efter en ofantlig tids förlopp utan att den underliggande bädden bär spår till någon nötning eller förstöring, synas mig icke kunna förklaras på något annat sätt, än att sjöbotten icke sällan i långa tider förblifver i oförändradt skick. De qvarlefvor som inbäddas vare sig i sand eller grus skola då lagren höja sig i allmänhet upplösas af kolsyran i det genomträngande regnvattnet. Några af de djurslag, som lefva på området emellan det högsta och lägsta tidvattnet, tyckas sällan bevaras. De olika arterna af Chthamalinæ (en underfamilj af de sessila cirripederna) bekläda hafsklipporna öfver hela verlden i oändligt antal; de hålla sig noggrant vid stränderna med undantag af en enda art i medelhafvet, som bor på djupt vatten, och denna har funnits fossil på Sicilien, hvaremot ingen annan art hittills blifvit funnen i någon tertiär formation; dock känner man nu att slägtet Chthamalus fans under kritaperioden. Många stora aflagringar, som behöfva ofantlig tid för att samlas äro helt och hållet i saknad af organiska qvarlemningar utan att vi äro i stånd att dertill angifva något skäl. Ett af de mest slående exempel härpå är Flyschformationen, som består af skiffer och sandsten ända till sextusen fot i tjocklek i en utsträckning af 300 mil från Wien till Schweitz, och ehuru denna stora massa blifvit ytterst noggrant genomforskad hafva inga fossilier blifvit funna med undantag af några få vegetativa qvarlefvor.
Med afseende på de landalster, som lefde under den sekundära och palæozoiska perioden är det öfverflödigt att framhålla, att den kännedom som hemtas från fossila qvarlefvor är ytterst ringa. Ingen enda landsnäcka har förr än helt nyligen varit känd inom dessa vidsträckta perioder med undantag af en art som Lyell och Dawson upptäckte i Nordamerikas stenkolslager, af hvilken snäcka nu öfver hundra exemplar äro samlade. Beträffande qvarlemningar af däggdjur torde en enda blick på en historisk tabell i Lyells handbok vida bättre än hela sidor af detaljer visa huru tillfälligt och sällsynt deras bevarande är. Ej heller böra vi förvåna oss öfver deras sällsynthet, om vi komma ihåg huru stor del af de tertiära formationernas fossila djurben blifvit upptäckta antingen i grottor eller i sötvattens-aflagringar och att icke en enda grotta eller verkligt sötvattenslager är kändt tillhörande de sekundära och palæozoiska perioderna.
Men ofullständigheten i de geologiska urkunderna härrör i hög grad från en annan vigtigare orsak än någon af de
