sänkningsperioden hade afsatt sig, skulle blifvit förstörda, sedan de genom höjningen kommit inom området för vågornas verkningar.
Dessa anmärkningar röra hufvudsakligen de littorala och sublittorala aflagringarna. I ett vidsträckt och grundt haf, såsom inom en stor del af malayiska arkipelagen, der djupet varierar från 30 à 40 till 60 famnar, har en vidsträckt formation kunnat bildas under en höjningsprocess utan att ännu lida synnerligen under den långsamma höjningen, men formationens tjocklek kunde icke vara stor, då den på grund af höjningen måste vara mindre än det djup der den bildats; ej heller skulle aflagringen vara mycket fast eller betäckt af öfverliggande formation, så att den skulle lätt kunna nötas bort af atmosferens förstörande inverkan och af hafvets verkningar under följande nivåförändringar. Hopkins har emellertid påstått, att om en del af ytan efter höjningen åter sänkt sig innan den blifvit blottad, det under höjningen bildade lagret, om det också icke är tjockt, skulle kunna skyddas af friska ansamlingar och på detta sätt bevaras under en lång period.
Hopkins uttalar vidare sin åsigt, att aflagringar af ansenlig utsträckning i horisontalriktningen sällan blifvit fullständigt förstörda. Men alla geologer, med undantag af de få som tro, att våra nuvarande metamorfiska skiffer och plutoniska klippor en gång bildade jordklotets ursprungliga kärna, skola medgifva att de senare klipporna blifvit till ofantlig grad blottade. Ty det är knappt möjligt, att sådana klippor kunnat blifva härdade och kristalliniska i obetäckt tillstånd; men om den metamorfoserande verksamheten yttrat sig på stort djup af oceanen, så skulle den fordna skyddande manteln icke behöft vara mycket tjock. Om vi då medgifva, att gneissen, glimmerskiffern, graniten, dioriten och så vidare en gång nödvändigt måste varit betäckta, huru kunna vi förklara de visträckta nakna ytorna af sådana klippor i många delar af jorden, så vida vi icke antaga, att de efteråt blifvit fullkomligt befriade från alla ofvanliggande lager? Att sådana vidsträckta ytor finnas kan icke betviflas; granitregionen på Parime beskrifves af Humboldt såsom åtminstone nitton gånger så stor som Schweitz. Söder om Amazonfloden visar Boués karta en af sådana klippor sammansatt yta, som är nästan så stor som Spanien, Frankrike, Italien, en del af Tyskland och Britiska öarna tillsammanstagna. Denna region har icke blifvit nog omsorgsfullt undersökt, men enligt resandes öfversstämmande intyg är granitytan mycket vidsträckt; von Eschwege gifver en detaljerad beskrifning af dessa klippor, som sträcka sig från Rio de Janeiro 260 geografiska mil inåt landet, och jag reste 150 mil i en annan riktning
