öfverskridande gränserna för de kända geologiska formationerna i Europa, oftast gifvit upphof först till lokala varieteter och sedan till nya arter, och detta bör åter i hög grad minska utsigten för oss att kunna uppspåra öfvergångsformerna i någon geologisk formation.
Det är en vida vigtigare omständighet, som leder till samma resultat, såsom doktor Falconer nyligen framhållit, att nämligen den period under hvilken hvarje art undergått modifikation, ehuru lång vid uppskattning i år, dock är kort i jemförelse med den tid under hvilken den förblef oförändrad.
Vi få icke glömma att i närvarande tid då vi hafva fullkomliga exemplar till undersökning två former sällan kunna förenas genom mellanstående varieteter och på detta sätt bevisas tillhöra samma art, förrän ett större antal exemplar samlats från många håll, och med de fossila arterna kan detta sällan åstadkommas af palæontologerna. Huru föga vi äro i stånd att sammanbinda arter med talrika fina fossila föreningslänkar, skola vi måhända bäst förstå, om vi till oss sjelfva ställa den frågan, huruvida geologer i en långt aflägsen framtida period skola vara i stånd att bevisa, att våra olika raser af nötkreatur, får, hästar och hundar härstamma från en enda eller från flera ursprungliga stammar, eller om vissa på kusterna af Nordamerika boende hafssnäckor, hvilka af några conchologer antagas såsom arter skilda från deras europeiska representanter och af andra såsom blotta varieteter, om dessa snäckor verkligen äro varieteter, eller såsom det kallas specifikt skilda. Geologen skulle i en framtid kunna bevisa detta endast genom att i fossilt tillstånd upptäcka talrika öfvergångsformer, och att detta skulle lyckas är i högsta grad osannolikt.
Författare som tro på arternas oföränderlighet hafva upprepade gånger försäkrat, att geologien icke lemnar några sammanbindande former. Detta är ett fullkomligt misstag. Sir J. Lubbock har sagt: ”hvarje art är en länk emellan andra beslägtade former.” Detta se vi tydligen, om vi taga ett slägte med ett tjog nya och utdöda former och tillintetgöra fyra femtedelar af dem, ty i detta fall betviflar ingen, att de återstående blifva mycket mera skilda från hvarandra. Om de yttersta arterna i slägtet på detta sätt förstöras, står slägtet sjelft i de flesta fall mera skildt från andra beslägtade genera. Kamelen och svinet, eller hästen och tapiren äro nu tydligen mycket skilda former, men om vi tillägga de fossila däggdjur som redan blifvit upptäckta af den familj som omfattar kamelen och svinet, så blifva dessa former förenade genom länkar, som icke hafva så stora luckor emellan sig. Kedjan
