af föreningslänkar går likväl icke i dessa eller något annat fall rakt från den ena lefvande formen till den andra, utan tager en omväg genom de former som lefvat under längesedan förflutna tider. Hvad de geologiska undersökningarna icke hafva uppenbarat är den fordna tillvaron af oändligt talrika öfvergångsformer, så fina som de nu existerande varieteterna, hvilka skulle sammanbinda de nu lefvande arterna med de utdöda. Detta böra vi icke vänta och det har dock upprepade gånger framstälts såsom en särdeles skarp invändning emot min teori.
Det kan vara behöfligt att sammanfatta föregående anmärkningar öfver orsakerna till de geologiska urkundernas ofullständighet uti ett tänkt exempel. Malayiska arkipelagen är ungefär af Europas storlek från Nord-Cap till Medelhafvet, och från Britannien till Ryssland, och motsvarar derföre utsträckningen af alla de geologiska formationer, hvilka med någon noggranhet blifvit undersökta, om vi undantaga Nordamerikas Förenta Stater. Jag öfverensstämmer fullkomligt med Mr Godwin-Austen, att den malayiska arkipelagen med dess talrika stora öar åtskilda af vidsträckta och grunda haf motsvarar Europas fordna tillstånd, under det de flesta af våra formationer bildades. Den malayiska arkipelagen är en af de på organiska varelser rikaste trakter på hela jorden, men om alla de arter hopsamlades, som hafva lefvat der, huru ofullständigt skulle de representera hela jordens naturalhistoria.
Men vi hafva allt skäl att tro, att arkipelagens landprodukter på ett ofullständigt sätt skola bibehållas i de formationer, som vi antaga vara under bildning. Icke många af de verkliga hafsdjuren eller af dem som lefva på nakna underhafsklippor, skulle blifva inbäddade, och de som inbäddades i sand eller grus skulle icke bibehålla sig till en aflägsen tid. Öfverallt der intet sediment afsatte sig på hafsbotten eller der sedimentet icke afsatte sig nog hastigt att skydda de organiska kropparna från förstörelse kunna icke heller några organiska qvarlefvor bibehållas.
Formationer rika på fossilier af många slag och af tillräcklig mäktighet för att ega bestånd in i en framtid så långt aflägsen som de sekundära formationerna ligga i det förflutna, skulle i allmänhet bildas i arkipelagen blott under sänkningsperioderna. Dessa sänkningsperioder skulle vara skilda från hvarandra genom omätliga mellantider, under hvilka ytan antingen höjde sig eller vore stillastående; under höjningen skulle de fossilförande lagren på de brantare stränderna förstöras nästan lika fort som de bildades genom vågornas oupphörliga inverkan, såsom vi nu se på kusterna
