variationerna skulle helt säkert vara till en viss grad skiljaktiga och den nybildade varieteten skulle sannolikt ärfva från sin stamfader några karakteristiska afvikelser.
Artgrupper, det är slägten och familjer, följa samma allmänna reglor i sitt uppträdande och försvinnande som enstaka arter, förändra sig mer eller mindre hastigt och i högre eller mindre grad. Om en grupp en gång dött ut, uppträder den aldrig mer, det är, dess tillvaro är kontinuerlig, så länge den räcker. Jag vet väl, att det finnes några skenbara undantag från denna regel, men undantagen äro märkvärdigt få, så få att E. Forbes, Pictet och Woodward (ehuru alla motståndare till mina åsigter) medgifva dess sanning, och regeln är i full öfverensstämmelse med min teori. Ty alla arter af samma grupp, huru länge den än har egt bestånd, äro modifierade ättlingar af hvarandra och af någon gemensam stamfader. Hos slägtet Lingula måste till exempel de arter som successivt uppträdt i alla perioder hafva varit förenade genom en oafbruten serie af generationer från det understa siluriska lagret till närvarande tid.
Vi hafva sett i föregående kapitlet att många arter af en grupp stundom falskeligen synas hafva uppträdt plötsligt i massa, och jag har försökt att gifva en förklaring öfver detta förhållande, som om det vore sant skulle vara särdeles olycksbringande för min teori. Men sådana fall äro helt säkert undantagsfall, och den allmänna regeln är ett gradvist tilltagande i antal, till dess gruppen nått sitt maximum, och derefter förr eller senare ett gradvist aftagande. Om antalet arter som innefattas i ett slägte eller antalet slägten i en familj föreställes genom en vertikal linie af vexlande tjocklek, uppstigande genom de successiva geologiska formationerna i hvilka arterna äro funna, synes linien begynna i dess nedre ända icke i en skarp spets utan afbruten; den tilltager sedan småningom i tjocklek uppåt, ofta under en viss utsträckning oförändrad, och afsmalnar slutligen i de öfre lagren, utmärkande arternas aftagande och slutliga försvinnande. Denna gradvisa tillökning i en grupps artantal är i full öfverensstämmelse med teorien, ty arterna af samma slägte och slägtena af samma familj kunna förökas blott långsamt och gradvis; modifikationsprocessen och bildandet af ett antal beslägtade former är nödvändigt en långsam och småningom skeende process, i det en art först gifver upphof till två eller tre varieteter, dessa blifva långsamt förvandlade till arter, som i sin ordning genom lika långsamma steg lemna andra varieteter och arter och så vidare likasom grenar från en stor stam, till dess gruppen hunnit sin storlek.
