Sida:Om arternas uppkomst.djvu/297

Den här sidan har korrekturlästs
285
de organ. varelsernas uppträd. i succes. geol. perioder.
Om slägtskapen emellan utdöda arter och emellan
dem och de nu lefvande.


Vi skola nu taga i betraktande den ömsesidiga slägtskapen emellan utdöda former och nu lefvande arter. De tillhöra alla några få stora klasser och detta förhållande förklaras med ens enligt grundsatsen om härstamning. Ju äldre en form är, ju mera skiljer den sig i regel från lefvande former. Men alla utdöda arter kunna, såsom Buckland för längesedan yttrade, antingen insättas i ännu existerande grupper eller emellan dem. Att de utdöda organiska formerna hjelpa till att fylla upp luckorna emellan nu lefvande slägten, familjer och ordningar kan icke bestridas. Ty om vi fästa vår uppmärksamhet antingen vid de lefvande allena eller blott vid utdöda, är serien långt mindre fullkomlig än om vi förena båda till ett allmänt system. Hela sidor skulle kunna fyllas med exempel från Owen, som visa huru utdöda ryggradsdjur passa in emellan lefvande grupper. Cuvier uppstälde Ruminantia och Pachydermata såsom två de mest skilda däggdjursordningar, men Owen har upptäckt så många fossila föreningslänkar, att han måst förändra klassifikationen och ställa vissa pachydermer i samma underordning som ruminantia: han har till exempel genom fina gradationer upplöst det skenbart stora mellanrummet emellan svin och kamel. En annan utmärkt palæontolog Gaudry visar att ganska många af de af honom i Attika upptäckta fossila däggdjuren på det fullkomligaste vis förena nu lefvande slägten. Äfven det stora mellanrummet emellan fåglar och reptilier har af prof. Huxley visats delvis uppfyllas på det mest oväntade sätt genom å ena sidan strutsen och den utdöda Archæopteryx å andra sidan Compsognathus, en af Dinosaurii, hvilken grupp innefattar de mest gigantiska af alla landreptilier. Om vi nu taga i betraktande de ryggradslösa djuren, försäkrar oss Barrande, och en större auktoritet kan icke nämnas, att han med hvarje dag lärt att ehuru de palæozoiska djuren helt säkert kunna upptagas i nu lefvande grupper, dessa grupper dock icke voro vid denna period så skilda som de nu äro.

Några skriftställare hafva uttalat sig emot den åsigten, att en utdöd art eller artgrupp betraktas såsom mellanform emellan lefvande arter eller grupper. Om med dessa uttryck menas att en utdöd form är direkt i alla sina karakterer ett mellanstadium emellan två lefvande former, har protesten fullt värde. Men i ett naturligt system stå helt säkert många utdöda former emellan nu