lefvande arter och några utdöda slägten emellan lefvande slägten, äfven emellan slägten af skilda familjer. Det naturligaste fallet isynnerhet för mycket skilda grupper såsom fiskar och reptilier synes vara att om vi till exempel antaga dem numera vara skilda genom ett dussintal karakterer, de gamla grupperna äro skilda genom ett mindre antal karakterer, så att två grupper ehuru äfven förr fullkomligt skilda på denna period stodo hvarandra närmare än numera.
Det är en allmän tro, att ju äldre en form är, desto mera sträfvar den att genom sina karakterer förena grupper som nu äro vidt skilda från hvarandra. Denna åsigt måste otvifvelaktigt inskränkas till de grupper som under de geologiska periodernas förlopp hafva undergått stora förändringar, och det skulle vara svårt att bevisa sanningen af detta påstående, ty hvarje nu och då lefvande djur såsom Lepidosiren befinnes hafva slägtskap med mycket skilda grupper. Om vi dock jemföra de äldre reptilierna och batrachierna, de äldre fiskarna, de äldre cephalopoderna och de eocena däggdjuren med de nyare formerna af samma klasser, måste vi medgifva att det är sanning i den satsen.
Låt oss då se till huru dessa fakta och meningar öfverensstämma med teorien om härstamning med modifikation. Då ämnet är något inveckladt måste jag bedja läsaren återgå till schemat i fjerde kapitlet. Vi kunna antaga att de numererade bokstäfverna föreställa slägten och de punkterade linierna som divergera från dem, arterna i hvarje slägte. Schemat är allt för enkelt, allt för få slägten och arter äro gifna, men det är ovigtigt för oss. De horizontala linierna kunna föreställa de geologiska formationerna och alla former under den öfversta linien betraktas såsom utdöda. De tre nu lefvande slägtena a14, p14, q14 bilda en liten familj; b14 och f14 en beslägtad familj eller underfamilj, och o14, e14 och m14 en tredje familj. Dessa tre familjer tillsammans med de många utdöda slägtena på de olika härstamningslinierna, som utgå från stamformen (A) bilda en ordning; ty alla skola hafva ärft någonting gemensamt från sin fordna gemensamma stamfader. Enligt grundsatsen om en fortsatt sträfvan till karaktersdivergens, som förut illustrerades med detta schema, måste en form i allmänhet så mycket mer skilja sig från sin gamla stamfar, ju nyare den är. Derföre kunna vi förstå den regeln, att de äldsta fossilierna skilja sig mest från de nu lefvande formerna. Vi måste likväl icke antaga att karaktersdivergensen är en nödvändighet; den beror helt enkelt derpå, att en art derigenom blir i stånd att intaga många och skilda platser i naturens ekonomi. Derföre är det
