Sida:Om arternas uppkomst.djvu/3

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Historisk öfverblick.




Hos flertalet naturforskare gäller den åsigten, att arterna äro oföränderliga alster, hvar och en skapad för sig, och denna åsigt har af många författare blifvit försvarad med mycken talang. Blott några få deremot antaga, att arter äro i stånd att undergå förändringar, och att de nu lefvande formerna genom verklig fortplantning framgått ur andra tidigare former. Om vi icke fästa oss vid några antydningar hos den klassiska forntidens författare (Aristoteles) som kunna hafva afseende härpå, var Buffon den förste i nyare tider, som på vetenskapligt sätt behandlat denna fråga. Lamarck var den förste, hvilkens åsigter i detta ämne väckte stor uppmärksamhet. Denna med rätta prisade vetenskapsman offentliggjorde sina åsigter först 1801 och derefter betydligt utvidgade 1809 i sin Zoologie philosophique, samt 1815 i sin inledning till de ryggradslösa djurens naturalhistoria; i alla dessa arbeten uppstälde han den läran, att alla arter, menniskan inbegripen, härstamma ifrån andra arter. Han har den stora förtjensten att först hafva riktat uppmärksamheten på sannolikheten, att alla förändringar i den organiska så väl som den oorganiska verlden äro följder af naturlagar och icke af märkvärdiga tillfälligheter. Lamarck synes hafva kommit till antagandet om arternas gradvisa förändring hufvudsakligen genom svårigheten att skilja arter och varieteter från hvarandra, genom den nästan oafbrutet löpande serien af former i många grupper af organismer och genom analogien med alstren af vår domesticering. Beträffande medlen hvarigenom arternas förvandling försiggick, tillskref han något de yttre lefnadsförhållandena, en del kroasering af de redan bestående formerna, och det mesta härledde han från organernas bruk och bristande användning, alltså vanans verkan. Denna sista kraft synes han tillskrifva alla de sköna ändamålsenligheterna i naturen, såsom till exempel girafens långa hals, som sätter honom i stånd att afbeta grenarna på höga träd. Han antog tillika en lag om fortgående utveckling och då följaktligen alla lifsformer sökte att gå framåt, antog han för att förklara tillvaron af de enklaste naturprodukter äfven i våra dagar en generatio spontanea för sådana former.

Etienne Geoffroy S:t Hilaire antog redan 1795, såsom hans son Isidore berättar i hans lefnadsbeskrifning, att våra så kallade arter blott äro