Historisk öfverblick.
Hos flertalet naturforskare gäller den åsigten, att arterna äro
oföränderliga alster, hvar och en skapad för sig, och denna åsigt har af
många författare blifvit försvarad med mycken talang. Blott några få
deremot antaga, att arter äro i stånd att undergå förändringar, och att
de nu lefvande formerna genom verklig fortplantning framgått ur andra
tidigare former. Om vi icke fästa oss vid några antydningar hos den
klassiska forntidens författare (Aristoteles) som kunna hafva afseende
härpå, var Buffon den förste i nyare tider, som på vetenskapligt sätt
behandlat denna fråga. Lamarck var den förste, hvilkens åsigter i detta
ämne väckte stor uppmärksamhet. Denna med rätta prisade
vetenskapsman offentliggjorde sina åsigter först 1801 och derefter betydligt
utvidgade 1809 i sin Zoologie philosophique, samt 1815 i sin inledning till
de ryggradslösa djurens naturalhistoria; i alla dessa arbeten uppstälde
han den läran, att alla arter, menniskan inbegripen, härstamma ifrån
andra arter. Han har den stora förtjensten att först hafva riktat
uppmärksamheten på sannolikheten, att alla förändringar i den organiska
så väl som den oorganiska verlden äro följder af naturlagar och icke af
märkvärdiga tillfälligheter. Lamarck synes hafva kommit till antagandet
om arternas gradvisa förändring hufvudsakligen genom svårigheten att
skilja arter och varieteter från hvarandra, genom den nästan oafbrutet
löpande serien af former i många grupper af organismer och genom
analogien med alstren af vår domesticering. Beträffande medlen hvarigenom
arternas förvandling försiggick, tillskref han något de yttre
lefnadsförhållandena, en del kroasering af de redan bestående formerna, och det
mesta härledde han från organernas bruk och bristande användning,
alltså vanans verkan. Denna sista kraft synes han tillskrifva alla de
sköna ändamålsenligheterna i naturen, såsom till exempel girafens långa
hals, som sätter honom i stånd att afbeta grenarna på höga träd. Han
antog tillika en lag om fortgående utveckling och då följaktligen alla
lifsformer sökte att gå framåt, antog han för att förklara tillvaron af
de enklaste naturprodukter äfven i våra dagar en generatio spontanea för
sådana former.
Etienne Geoffroy S:t Hilaire antog redan 1795, såsom hans son Isidore berättar i hans lefnadsbeskrifning, att våra så kallade arter blott äro
