stjerten, allt så som hos den vilda klippdufvan. Om alla tama raser härstamma från klippdufvan, kan man förklara dessa fakta ur den bekanta grundsatsen om återgång till stamfädernas karakter. Om vi åter ville förneka detta, måste vi antaga endera af följande förutsättningar, som synas mig mycket osannolika: antingen att alla de antagna olika stamarterna hade varit färgade och tecknade så som klippdufvan (ehuru ingen annan nu lefvande art är det), så att till följd häraf hos alla raser ännu funnes en benägenhet att antaga denna färgteckning; eller att hvar och en, äfven den renaste ras hade under de tolf eller på sin höjd tjugu sista generationerna någon gång blifvit kroaserad med klippdufvan. Jag säger tolf eller tjugu, ty vi känna intet faktum, som kunde understödja det antagande, att en afkomling skulle kunna återtaga sina förfäders kännetecken efter en ännu längre följd af generationer. Om i en ras kroasering med en annan ras egt rum blott en gång, så blir naturligtvis böjelsen att återtaga den sednares karakter så mycket mindre, ju mindre främmande blod ännu flyter i den sednare generationens ådror. Har åter ingen kroasering med främmande ras egt rum och förefinnes likväl hos båda föräldrarna böjelsen att återtaga en karakter som gått förlorad sedan flera generationer, så är, trots allt som kan synas strida häremot, det antagande nödvändigt, att denna benägenhet i oförminskad grad kan bibehållas under en lång rad af generationer. Dessa två fullkomligt skilda fall äro ofta sammanblandade i skrifter öfver ärftligheten.
Slutligen äro alla bastarder, som erhållas genom parning af de olika dufraserna, fullkomligt fruktsamma. Jag kan bekräfta detta efter mina egna försök, som jag med afsigt anstält med de mest olika raser. Deremot skall det vara svårt och kanske omöjligt, att anföra ett fall, då en bastard af två tydligt skilda arter har bibehållit fruktsamheten. Några antaga, att en långvarig domesticering småningom förminskar denna benägenhet för ofruktsamhet. Om man får döma af hundens och några andra husdjurs historia, synes mig denna hypotes hafva stor sannolikhet, om dess giltighet inskränkes till närstående arter. Dock är den ej bekräftad genom något enda direkt försök. Men att utsträcka detta antagande till ett påstående, att en fruktsam afkomma skulle lemnas af arter, ursprungligen så vidt skilda som brefdufvan, tumletten, kroppdufvan och påfågeldufvan, det synes mig ytterst förhastadt.
Dessa grunder, osannolikheten, att menniskan redan i uråldriga tider kunnat bringa till fruktsamhet i tama tillståndet sju till åtta vilda dufarter, som vi nu känna hvarken i vildt eller förvildadt tillstånd, deras kännetecken, som i så många fall afvika
