Det är icke någon kraftig invändning mot denna slutsats, att vissa brachiopoder hafva blifvit blott obetydligt modifierade från en ytterligt aflägsen geologisk period. Ej heller är det något oöfvervinneligt inkast att foraminifererna icke hafva, såsom Carpenter framhåller, fortskridit i organisation sedan den laurentiska perioden; ty några organismer måste hafva qvarstått lämpade för enkla lefnadsvilkor, och hvilka voro bättre lämpade derför än dessa lågt organiserade protozoer? Det är icke heller någon svår invändning som prof. Phillips framhåller, att insjösnäckorna hafva förblifvit nästan oförändrade från tiden för deras första uppträdande intill denna dag; ty dessa snäckor hafva haft att utstå en vida mindre sträng kamp än de mollusker som bebo öppna hafvet med dess otaliga inbyggare. Sådana invändningar som de ofvanstående skulle vara olycksbringande för hvarje åsigt som innnefattar fortskridande i organisation såsom en nödvändighet. De skulle äfven vara farliga för min teori om foraminifererna kunde bevisas hafva uppträdt först under den laurentiska perioden eller brachiopoderna först under den cambriska formationen, ty i detta fall skulle de icke hafva haft tid att uppnå den ståndpunkt de då innehade. Då formerna en gång hafva kommit till en viss grad af utveckling, finnes ingen nödvändighet i det naturliga urvalet för deras fortgående utveckling, ehuru de under hvarje successiv period måste undergå små förändringar för att kunna bibehålla sina platser under förändrade lefnadsförhållanden. Alla sådana invändningar stranda på den frågan, om vi verkligen känna huru gammal verlden är och på hvad period de olika lifsformerna uppträdde, och derom kunna meningarna vara delade.
Frågan huruvida organisationen på det hela taget har gått framåt är i många hänseenden svår att lösa. Den geologiska urkunden, på alla tider ofullständig, sträcker sig icke långt nog tillbaka som jag tror för att med obestridlig klarhet bevisa, att inom jordens kända historia organisationen gått synnerligen framåt. Äfven i närvarande tid, då vi betrakta medlemmar af samma klass, stämma naturforskarna icke öfverens hvilka former böra anses för de högsta; några anse till exempel Selachii eller hajarna för de högsta fiskarna på grund af deras slägtskap med reptilierna i några vigtiga delar, andra anse Teleostei, benfiskarna, för de högsta. Ganoiderna stå midt emellan selachier och benfiskar, de senare äro för det närvarande vida öfverlägsna i antal, men fordom existerade endast ganoider och selachier och i detta fall kan man säga att fiskarna hafva gått framåt eller tillbaka i organisation allt efter den måttstock man väljer. Att försöka jemföra i detta hänseende
