från nästan alla duffåglars bildning med undantag af klippdufvans, det tillfälliga återuppträdandet hos alla raser af den blåa färgen och de beskrifna svarta teckningarna, så väl under fortsatt afvel, som under kroasering, bastardernas fullständiga fruktsamhet; alla dessa grunder tvinga mig till den slutsats, att alla våra tama dufvor härstamma från Columba livia och dess geografiska underarter.
Till förmån för denna åsigt vill jag vidare anföra: 1) Att klippdufvan, C. livia, så väl i Europa som i Indien blifvit befunnen lämplig att tämjas och att den i sina vanor och i många delar af sin bygnad öfverensstämmer med alla våra tama raser. 2) Ehuru en engelsk brefdufva eller en tumlett i vissa karakterer vidt skiljer sig från klippdufvan, så är det dock möjligt i dessa båda och några andra, ehuru icke alla fall, att uppställa en nästan oafbruten serie af former emellan de mest skilda bildningar genom att med hvarandra jemföra de olika underraserna af dessa former och isynnerhet de som härstamma från skilda trakter. 3) De kännetecken, som isynnerhet skilja de olika raserna från hvarandra, såsom brefdufvans långa näbb och hudvårtor, tumlettens korta näbb och påfågeldufvans talrika stjertfjädrar, äro hos hvarje ras ytterst föränderliga; förklaringen af detta fenomen uppskjuta vi till kapitlet om urvalet. 4) Man har funnit dufvor hos många folkslag, hvilka vårdat dem med yttersta sorgfällighet ända till passion. Man har i årtusenden tämt dem i alla verldsdelar; den äldsta berättelsen om dem härstammar från den femte egyptiska dynastien, ungefär 3000 år före Kristus, såsom professor Lepsius meddelat mig, men Birch säger, att dufvor finnas redan på en matsedel från den föregående dynastien. Plinius berättar, att romarna betalte stora summor för dufvor, ”ja, det har kommit derhän, säger han, att man räknar deras ras och stamträd”. Omkring år 1600 skattades de i Indien så högt af Akbar Khan, att icke mindre än 20,000 hörde till hofhållningen. Den kunglige historieskrivaren berättar vidare: ”Monarkerna i Iran och Turan sände honom några sällsynta fåglar. Hans majestät har genom rasernas kroasering, en metod som ej förr användts, på ett förvånande sätt förädlat dem”. På samma tid voro holländarna lika passionerade för dufvor som förut de gamla romarna. Dessa betraktelsers stora vigt för förklaringen af de utomordentliga förändringar som dufvorna hafva undergått skall först blifva oss tydlig vid afhandlandet om det naturliga urvalet, då vi äfven få se orsaken hvarföre raserna så ofta hafva ett monströst utseende. För frambringandet af skilda raser är det äfven en mycket gynnande omständighet, att bland dufvorna en hanne gerna för hela lifvet sammanparar
