landdäggdjur än för någon annan organisk varelse; och följaktligen finna vi icke något oförklarligt exempel på däggdjur som bebo skilda delar af jorden. Ingen geolog finner något besynnerligt deruti att Storbritannien eger samma fyrfotadjur som det öfriga Europa, ty de voro otvifvelaktigt en gång förenade. Men om samma art kan uppkomma på två skilda punkter, hvarföre finna vi icke ett enda däggdjur gemensamt för Europa och Australien eller Sydamerika? Lifsvilkoren äro nästan desamma, så att en mängd af europeiska djur och växter hafva blifvit naturaliserade i Amerika och Australien och några af de ursprungliga växterna äro identiskt desamma på dessa aflägsna punkter i norra och södra hemisferen? Svaret är som jag tror att däggdjuren icke kunnat flytta, hvaremot några växter i följd af deras olika spridningssätt hafva flyttat öfver det vidsträckta och afbrutna mellanrummet. Det stora och öfverraskande inflytandet af stängsel af hvarje slag kan blott begripas enligt den åsigten, att det stora flertalet arter hafva alstrats på en sida och icke hafva varit i stånd att flytta öfver på den andra. Några få familjer, många underfamiljer, ganska många slägten och ett ännu större antal sektioner äro hänvisade till ett enda område; och flera naturhistoriker hafva iakttagit, att de naturligaste slägten, eller de slägten i hvilka arterna äro närmast beslägtade med hvarandra, äro i allmänhet inskränkta till samma trakt, eller om de hafva en vidsträckt utbredning, är deras utbredningsområde sammanhängande. Hvilken sällsam anomali skulle det icke vara, om en rakt motsatt regel vore förherskande om vi gå ett steg längre ned i serien nämligen till individerna af samma art, om dessa icke hade åtminstone i början varit inskränkta till ett visst område!
Deraf synes mig, liksom mången annan naturforskare, att den mest sannolika åsigten är att hvarje art blifvit bildad på en yta allena, och sedermera flyttat från denna yta så långt som dess flyttningsförmåga och subsistensmedlen under förflutna och närvarande förhållanden tillåta. Otvifvelaktigt finnas många fall, i hvilka vi icke kunna förklara, huru en art kunde hafva passerat från en punkt till en annan. Men de geografiska och klimatiska förändringar som säkert inträffat under en sen geologisk period måste hafva söndrat många arters fordom sammanhängande områden. Vi bringas således att taga i betraktande, om undantagen från utbredningsområdenas kontinuitet äro så talrika och af så allvarsam beskaffenhet, att vi böra uppgifva den tro som allmänna betraktelser gjort sannolik, att hvarje art bildats inom ett område och flyttat derifrån så långt den kunde. Det skulle
