sin groningsförmåga. Vissa frön blefvo likväl dödade under denna process.
Gräshoppor drifvas stundom långa sträckor från land; sjelf fångade jag en 370 mil från kusten af Afrika och jag har hört omtalas andra som blifvit tagna på ännu större afstånd. Sir C. Lyell har af Rev. R. T. Lowe emottagit det meddelande att i November 1844 stora svärmar af gräshoppor besökte Madeira. De voro oräkneliga till antal, så täta som snöflingor i den svåraste snöstorm och sträckte sig uppåt så långt man kunde se med kikare. Under två eller tre dagar svärmade de blott omkring långsamt i luften i en stor ellips åtminstone fem eller sex mil i diameter och om natten slogo de ned i de större träden, som voro alldeles betäckta af dem. Derefter försvunno de öfver hafvet lika hastigt som de kommit och hafva aldrig sedan besökt ön. I några delar af Natal tro några af farmers ehuru på otillräckliga skäl, att ogräsfrön införas i deras åkerfält med exkrementerna af de stora gräshoppssvärmar som ofta hemsöka detta land. För att öfvertyga mig om riktigheten häraf sände mig mr Weale i ett bref ett litet stycke torkade exkrementer i hvilka jag under mikroskopet fann flera små frön, och från dem uppdrog jag flera växter af två arter i två slägten. På detta sätt kan en gräshoppsvärm, sådan som den på Madeira, lätt blifva ett medel att införa flera växtslag på en ö som ligger långt från fastland.
Ehuru fåglarnas näbbar och fötter i allmänhet äro rena, finnes dock stundom något jord fasthängande vid dem; i ett fall fann jag sextioen frön och i ett annat tjugutvå frön i torr lerhaltig jord från foten af en rapphöna och i jorden fans en liten sten så stor som ett vickerfrö. Här är ett bättre fall: ett ben af en morkulla sändes mig af en vän med ett litet stycke torr jord vidhängande, som vägde blott nio gran, och detta innehöll ett frö af Juncus bufonius, som grodde och blommade. Många fakta kunde anföras som bevis, att marken nästan öfverallt är försedd med frön; prof. Newton sände mig till exempel benet af en rödbent rapphöna (Caccabis rufa) som blifvit sårad och icke kunde flyga, och en derpå fastsittande hård jordklimp som vägde sex och ett halft uns. Jordstycket hade bevarats i tre år, men då det sönderbröts, fuktades och sattes under en glasklocka uppspirade icke mindre än 82 växter derifrån: dessa bestodo af tolf monocotyledoner, deribland den vanliga hafran och 70 dicotyledoner, hvilka att döma af de unga bladen tillhörde åtminstone tre skilda arter. Med sådana fakta framför oss, kunna vi nu betvifla att många fåglar som af vinden årligen drifvas öfver stora sträckor
