klimatet nu är så olika, ned till 46° latitud. Erratiska block hafva också iakttagits på Klippiga Bergen. På Cordillererna i södra Amerika nästan under eqvatorn sträckte sig glaciererna en gång under deras nuvarande höjd. I Chili undersökte jag en vidsträckt grushög med stora block, sträckande sig midt öfver Portillodalen, hvilken otvifvelaktigt fordom bildade en ofantlig morän, och D. Forbes har meddelat mig, att han i flera delar af Cordillererna från 13° till 30° sydlig latitud på ungefär 12,000 fots höjd funnit djupt fårade klippor, liknande dem han så väl kände från Norge, och likaledes stora grusmassor, som inneslöto fårade kiselstycken. Längs hela denna sträcka på Cordillererna existera nu icke några glacierer, icke ens på mycket ansenligare höjder. Längre söderut på båda sidor om kontinenten från 41° lat. till den sydligaste ändan hafva vi det tydligaste bevis på isens verkningar i oräkneliga block som förflyttats långt från sitt ursprung.
Af alla dessa fakta — utsträckningen af isens verkningar rundtomkring de norra och södra hemisfererna — periodens unga datum i båda hemisfererna — dess varaktighet i båda under en lång tid, hvilket vi kunna sluta af dess resultat — och slutligen glacierernas låga nedstigande längs hela Cordillerernas linie tycktes mig förr att vi icke kunde undgå den slutsatsen att temperaturen på hela jorden samtidigt varit sänkt under istiden. Men Croll har nu i en serie beundransvärda arbeten försökt att visa, att ett isklimat är resultatet af flera fysiska orsaker, som kommit i verksamhet genom en förökning i jordens excentricitet. Alla dessa orsaker verka till samma mål; men den mäktigaste synes vara excentricitetens inverkan på hafsströmmarna. Af Crolls undersökningar följer, att kalla perioder reguliert återkomma efter tio à femtontusen år; men att på mycket längre mellantider på grund af vissa omständigheter kölden är ytterligt stark, och räcker under längre tider. Croll tror att den sista stora isperioden inträffade för ungefär 240,000 år sedan och räckte med obetydliga klimatförändringar i 160,000 år. Angående äldre istider hysa flera geologer med stöd af direkta bevis den öfvertygelsen att sådana inträffat under Miocen- och Eocenperioden för att icke tala om äldre formationer. Men för vårt närvarande ämne är det vigtigaste resultat till hvilket Croll kommit, att då den norra hemisferen passerar en kall period, är temperaturen i den södra hemisferen deremot höjd med mycket mildare vintrar, hufvudsakligen beroende på förändringar i hafsströmmarna. Tvärtom är förhållandet med den norra hemisferen då den södra har sin isperiod. Dessa slutsatser äro som vi skola se mycket vigtiga för
