sparsamt spridda å ena sidan öfver Indien och å den andra så långt norrut som till Japan.
På de södra bergen i Australien har F. Müller upptäckt flera europeiska arter, andra, som icke införts af menniskor, finnas på lågländerna, och enligt Hookers uppgift kan en lång lista upprättas på europeiska slägten som blifvit funna i Australien men icke i de mellanliggande heta zonerna. I sitt utmärkta arbete ”Introduction to the flora of New Zealand” meddelar Hooker analoga anmärkningsvärda förhållanden rörande växternas fördelning på denna stora ö. Deraf se vi att vissa växter som lefva på de mera höga bergen i tropikerna i alla delar af jorden och på de tempererade slätterna i norr och söder äro antingen samma identiska arter eller varieteter af samma art. Det torde likväl observeras att dessa växter icke äro strängt arktiska former, ty såsom H. C. Watson har anmärkt ”om vi gå från polen till de eqvatoriela latituderna bli alpflororna mindre och mindre arktiska”. Utom dessa beslägtade eller identiska former finnas många arter som bebo samma vidt skilda områden, tillhörande slägten som nu icke finnas i de tropiska mellanliggande låglanden.
Dessa korta antydningar hafva blott tillämpning på växter, men några få analoga fakta kunde gifvas som röra landdjur. Bland hafvets alster inträffa liknande förhållanden; såsom ett exempel vill jag anföra ett yttrande af en stor auktoritet prof. Dana, ”att det helt säkert är ett underbart faktum att nya Zeeland i sina krustaceer mera liknar Storbritannien, dess antipod, än någon annan del af jorden”. J. Richardson talar också om uppträdandet af nordliga fiskformer på kusterna af Nya Zeeland, Tasmanien m. m. Hooker har meddelat mig att tjugufem algarter äro gemensamma för Nya Zeeland och Europa utan att hafva blifvit funna i mellanliggande haf.
Af föregående förhållanden nämligen närvaron af tempererade former på högländerna öfver hela det tropiska Afrika och längs Indiska halföarna till Ceylon och Malayiska arkipelagen och i mindre utpräglad grad tvärt öfver det vidsträckta tropiska Sydamerika, synes det nästan säkert att på någon förfluten period otvifvelaktigt under den strängaste delen af istiden lågländerna i dessa stora kontinenter öfverallt under eqvatorn innehades af ett ansenligt antal tempererade former. På denna period var eqvatorialklimatet på hafsytan sannolikt ungefär detsamma som nu på en höjd af från fem till sex tusen fot under samma latitud eller kanske snarare kallare. Under den kallaste perioden måste
