Det stora värdet af denna grundsats för urvalet är icke hypotetiskt; ty det är säkert, att några af våra utmärktaste idkare af boskapsafvel till och med inom en menniskoålder hafva i väsentlig mån modifierat flera raser af nötkreatur och får. För att till fulla värdet uppskatta deras verksamhet måste man läsa några skrifter i detta ämne, hvaraf finnas många, och se sjelfva resultaten. Stuteriegare tala om ett djurs organisation såsom om något fullkomligt plastiskt, som de kunna forma nästan helt och hållet efter sitt behag. Om utrymmet tilläte, kunde jag till bevis anföra många yttranden af de mest sakkunniga fackmän. Youatt, som sannolikt bättre än någon annan var hemmastadd i landthushållningen och sjelf en god djurkännare, yttrar om denna grundsats för urvalet, att den ”satte landthushållaren i stånd att icke blott modifiera karakteren hos sina hjordar, utan att helt och hållet förändra den. Det är den trollstaf, med hvars hjelp han kallar i lifvet hvilken form han behagar”. Lord Sommerville säger med anledning af fårrasernas förädling: ”Det är som hade man tecknat en fulländad form på en vägg och sedan gifvit den lif”. Sir John Sebright plägade säga angående dufvor, att på tre år skulle han frambringa en för honom uppgifven fjäderbeklädnad, men sex år behöfde han för att åstadkomma en önskad form på hufvud och näbb. I Sachsen är denna grundsatsens vigt för afveln af merinofår så väl känd, att den följes handtverksmessigt. Fåren läggas på ett bord och studeras på samma sätt som kännaren studerar en målning. Detta upprepas tre gånger i månaden och fåren antecknas och klassifieras för hvarje gång, så att till slut blott de bästa tagas till afvel.
Hvad man i England har åstadkommit synes af de oerhörda pris, som betalas för djur, hvilka kunna uppvisa ett godt stamträd, och produkterna hafva exporterats till alla verldsdelar. I allmänhet åstadkommes icke förädlingen genom kroasering af skilda raser. Alla de bästa auktoriteter uttala sig strängt emot detta förfarande, som endast kan tillåtas emellan nära beslägtade underraser. Och har en gång en sådan kroasering egt rum, så är ett sorgfälligt urval ännu nödvändigare än i vanliga fall. Vore det vid valet blott fråga om att utvälja en starkt i ögonen fallande variation och använda den till afvel, då vore grundsatsen så lätt begriplig, att det icke vore mödan värdt att tala derom. Men dess vigt består i resultatet af ett genom generationer fortgående hopande af förändringar, som för det oöfvade ögat äro fullkomligt omöjliga att upptäcka, förändringar, som jag till exempel förgäfves sökt upptäcka. Icke en menniska bland tusen har tillräckligt skarpt öga
