Sida:Om arternas uppkomst.djvu/351

339

geografisk fördelning.

sedan den blifvit bildad på någon ö icke hastigt spridde sig till de andra öarna. Men ehuru öarna ligga inom synhåll från hvarandra, äro de skilda genom djupa hafsarmar, i de flesta fall vidsträcktare än engelska kanalen, och det finnes intet skäl att antaga, att de i en förfluten period varit kontinuerligt förenade. Hafsströmmarna äro hastiga och stryka tvärt igenom arkipelagen och häftiga vindar äro sällsynta, så att öarna äro vida mera skilda från hvarandra i verkligheten än kartan utvisar. Icke desto mindre äro några arter gemensamma för de olika öarna, både af dem som finnas i andra delar af jorden och af dem som äro inskränkta till arkipelagen; och vi kunna antaga från deras närvarande fördelningssätt, att de hafva spridt sig från en ö till de andra. Men vi få ofta, tror jag, en oriktig åsigt om sannolikheten af närbeslägtade arters invandring inom hvarandras område, då de sättas i förbindelse med hvarandra. Otvifvelaktigt skall en art, om den har något företräde framför en annan, på mycket kort tid helt och hållet eller till en del uttränga den; men om båda äro lika väl lämpade för sina egna platser, skola sannolikt båda behålla sina roler och hålla sig skilda för huru lång tid som helst. Om vi äro förtrogna med det förhållande, att många arter som naturaliserats genom menniskans åtgöranden hafva spridt sig med förvånande hastighet öfver vidsträckta områden, kunna vi antaga att de flesta arter skola sprida sig på samma vis; men vi böra ihågkomma att de arter som naturaliserats i nya länder i allmänhet icke äro nära beslägtade med de ursprungliga inbyggarna, utan äro väl skilda former, som i det stora flertalet fall tillhöra skilda arter, såsom A. de Candolle har bevisat. På Galapagosarkipelagen äro till och med många fåglar skilda på hvarje ö, ehuru de äro så väl lämpade att flyga från ö till ö; sålunda finnas der tre närbeslägtade arter af härmtrasten (Mimus), hvar och en begränsad till sin ö. Låt oss nu antaga, att härmtrasten från Chathamön af vinden drifves till Charlesön, som har sin egen härmtrast; hvarföre skulle den lyckas stadfästa sig der? Vi kunna med säkerhet antaga, att Charlesön är väl befolkad med sina egna arter, ty årligen läggas flera ägg och kläckas ungar i större antal än som kunna uppfödas och vi kunna antaga att den för Charlesön egendomliga härmtrasten är åtminstone lika väl lämpad för sitt hem som den för Chathamön säregna. Sir C. Lyell och Wollaston hafva meddelat mig ett anmärkningsvärdt faktum angående detta ämne, nämligen att Madeira och den närliggande ön Porto Santo ega många skilda men representerande arter af landsnäckor, hvilka lefva i bergsklyftor, och ehuru stora qvantiteter af sten