som bebo någon skild och isolerad trakt efter all sannolikhet härstamma från samma föräldrar.
Vi kunna förstå enligt ofvan utvecklade åsigter den mycket
vigtiga skilnaden emellan verklig slägtskap och analoga eller
adaptiva likheter. Lamarck var den första som fäste
uppmärksamheten på denna skilnad och har följts af Macleay och andra.
Likheten i kroppens skapnad och i de fenlika främre extremiteterna
emellan dugongen som är en pachyderm och hvalen, och emellan
båda dessa däggdjur och fiskarna är analogi. Bland insekter
finnas härpå talrika exempel; missledd genom yttre utseende upptog
Linné en homopter insekt ibland malarna. Vi se äfven
någonting likartadt hos våra domesticerade varieteter, såsom i de
förtjockade stammarna hos den vanliga och den svenska rofvan.
Likheten emellan en vindthund och en rashäst är svårligen mera
imaginär än de analogier några författare hafva uppsökt
emellan vidt skilda djur. Enligt min åsigt, att karakterer äro af
verklig vigt för klassifikationen blott så vida de uppenbara
härstamning, kunna vi tydligen inse, hvarföre analoga eller adaptiva
karakterer, ehuru af den största vigt för varelsens bestånd, äro nästan
värdelösa för systematikerna. Ty djur som höra till två
fullständigt skilda härstamningslinier kunna utan svårighet hafva blifvit
lämpade för likartadt lefnadssätt och på detta sätt antagit en stor
yttre likhet; men sådana likheter skola icke uppenbara utan
snarare dölja deras blodsförvandtskap. Vi kunna på detta sätt också
förstå den skenbara paradoxen, att just samma karakterer äro
analoga, då en klass eller en ordning jemföres med en annan, hvilka
visa verklig slägtskap, då medlemmarna af samma klass eller
ordning jemföras med hvarandra: kroppens skapnad och de fenlika
lemmarna äro blott analoga, om hvalar jemföras med fiskar, ty de
äro i båda fallen uppkomna genom att djuren af båda klasserna
gjorts lämpliga för simning i vatten; men kroppsformen och de
fenlika extremiteterna tjena såsom karakterer utvisande verklig
slägtskap emellan de olika medlemmarna af hvalfamiljen; ty dessa
cetaceer öfverensstämma i så många karakterer, stora och små,
att vi icke kunna betvifla att de hafva ärft sin allmänna
kroppsform och lemmarnas bygnad från en gemensam stamfar. Så
äfven bland fiskar.
Det mest anmärkningsvärda fall af analog likhet, ehuru icke beroende på lämpande efter likartade lifsvilkor, är det som Bates