stora insekter som angripa andra fjärilar. Han anser sig hafva skäl att tro, att denna immunitet beror på en egendomlig och skadlig lukt, som de afgifva. De härmande formerna deremot, som bebo samma distrikt, äro jemförelsevis sällsynta, och tillhöra sällsynta grupper; de måste följaktligen vara utsatta för någon fara, ty i annat fall att sluta af antalet ägg som alla fjärilar lägga skulle de i tre eller fyra generationer svärma öfver hela landet. Om nu en medlem af dessa förföljda och sällsynta grupper kunde antaga en drägt så lik en väl skyddad arts, att den beständigt gäckade en erfaren entomologs öga, så skulle den äfven ofta bedraga rofgiriga fåglar och insekter och på detta sätt undgå mycken ödeläggelse. Bates kan nästan sägas hafva i verkligheten bevitnat den process, hvarigenom härmarna hafva kommit att så nära likna de härmade; ty han fann att några af Leptalisformerna, som härma så många andra fjärilar, varierade i ytterlig grad. I ett distrikt funnos flera varieteter och af dessa liknade en allena till en viss utsträckning den vanliga Ithomia i samma distrikt. I ett annat område funnos två eller tre varieteter, af hvilka en var mycket allmännare än de andra och denna härmade en annan form af Ithomia. Från fakta af denna beskaffenhet sluter Bates, att Leptalis först varierar; och då en varietet råkar att likna i någon mån en vanlig fjäril som bebor samma område, har denna varietet i följd af dess likhet med en frodig och föga förföljd art större utsigt att undgå förstörelse af rofgiriga fåglar och insekter och blir följaktligen oftare skyddad; — ”de mindre fullkomliga graderna af likhet blifva generation efter generation utgallrade, och blott de andra qvarlemnas för att fortplanta sitt slägte”. Här hafva vi således ett förträffligt exempel på naturligt urval.
Wallace har nyligen beskrifvit flera liknande fall af härmning hos Lepidoptera på Malayiska arkipelagen, och andra exempel kunna gifvas från andra insektordningar. Wallace har också beskrifvit ett fall af härmning bland fåglar, men vi hafva inga sådana fall bland större fyrfotadjur. Det rikligare uppträdandet af härmningar bland insekter än andra djur är sannolikt en följd af deras ringa storlek; insekter kunna icke försvara sig med undantag af sådana arter som sticka, och jag har aldrig hört något exempel på att dessa härma andra insekter, hvaremot de ofta härmas; insekter kunna icke genom flygten undkomma de större djuren; derföre äro de liksom de flesta svagare varelser inskränkta till maskering och förstälning.
Men låt oss återgå till vanligare fall af analog likhet; då medlemmar af skilda klasser ofta blifvit lämpade för att lefva
