till exempel hafva någonting gemensamt. I ett träd kunna vi urskilja den eller den grenen, ehuru vid den verkliga delningen de två förena sig och sammanflyta. Vi kunna icke, såsom jag har sagt, bestämma de olika grupperna; men vi kunna utvisa typer eller former som representera de flesta af hvarje grupps karakterer, vare sig stora eller små, och på detta sätt få en allmän föreställning om värdet af olikheterna emellan dem. Härtill skulle vi komma om vi lyckades någonsin att samla alla former i någon klass, som lefvat i all tid och på hvarje punkt af jorden. Säkert är att vi aldrig skola lyckas få en så fullständig samling; icke desto mindre sträfva vi i vissa klasser till detta mål, och Milne Edvards har nyligen i en nätt afhandling framhållit den stora vigten af att fasthålla typerna, om vi också icke kunna skilja och begränsa de grupper till hvilka sådana typer höra.
Vi hafva slutligen sett att det naturliga urvalet, som härrör af kampen för tillvaron och som nästan oundvikligen leder till tillintetgörelse och karaktersdivergens hos afkomlingarna af en dominerande stamart, förklarar detta stora och allmänna drag i alla organiska varelsers slägtskapsförhållanden, nämligen deras subordination i grupp under grupp. Vi begagna härstamningselementet vid klassificering af individer af båda könen och alla åldrar under en art, ehuru de hafva blott få karakterer gemensamma; vi begagna härstamning vid klassificering af erkända varieteter, huru olika de än må vara sina stamformer; och jag tror att härstamning är det dolda föreningsbandet, som naturforskarna sökt under benämningen naturligt system. Enligt denna föreställning, att det naturliga systemet så vidt det är fullständigt är genealogiskt till anordning med graderna af olikhet uttryckta genom termerna slägte, familj, ordning m. m. kunna vi förstå de regler vi måste följa vid klassifikationen. Vi kunna inse hvarföre vi värdera vissa likheter vida mer än andra; hvarföre vi begagna rudimentära och gagnlösa organer eller andra af obetydlig fysiologisk betydelse; hvarföre vi vid sökandet efter förvandtskap emellan grupper helt sannolikt förkasta analoga eller adaptiva karakterer, och dock begagna desamma inom gränserna för hvarje grupp. Vi kunna klart inse orsaken till att alla lefvande och utdöda former kunna grupperas tillsammans inom några få stora klasser; och huru alla medlemmar af hvarje klass äro sammanbundna genom de mest invecklade och radierande slägtskapslinier. Vi skola sannolikt aldrig upplösa den outredliga väfnaden af förvandtskaper emellan medlemmarna af någon klass; men då vi hafva ett bestämdt mål i sigte, och icke söka någon okänd
