Ingenting kan vara mera fruktlöst än att försöka förklara denna likhet i typ hos medlemmar af samma klass genom läran om ändamålsenlighet eller causæ finales. Hopplösheten af detta försök har Owen ytterligare medgifvit i sitt arbete ”Nature of Limbs.” Enligt den vanliga åsigten om hvarje varelses särskilda skapelse kunna vi blott säga att så är, — att det har behagat skaparen att bilda alla djur och växter i hvarje stor klass efter en likformig plan, men detta är icke någon vetenskaplig förklaring.
Förklaringen är uppenbar enligt teorien om urval af successiva små modifikationer, hvar och en på något sätt nyttig för den modifierade formen, men ofta genom vexelverkan inverkande på andra delar af organisationen. Förändringar af denna beskaffenhet torde hafva liten eller ingen benägenhet att förändra det ursprungliga mönstret eller att omflytta delarna. Benen i en extremitet kunna blifva korta och platta till hvad grad som helst och på samma gång invecklas i en tjock hinna, så att de kunna begagnas såsom fenor, eller en simfot kan få alla sina ben eller vissa af dem förlängda till hvad grad som helst, med den förenande hinnan förstorad, så att den kan begagnas till vinge; all denna modifikation behöfver dock icke förändra benens sammanställning eller delarnas relativa förening. Om vi antaga, att en uråldrig stamfader — architypen såsom den kan kallas — till alla däggdjur hade sina extremiteter bildade efter det allmänna mönstret, till hvad ändamål de än tjenade, kunna vi med ens fatta fulla betydelsen af lemmarnas homologa bildning genom hela klassen. Detsamma gäller insekternas munnar; vi behöfva blott antaga, att deras gemensamma stamfar hade en öfverläpp, mandibler och två par maxiller, låt vara mycket enkla till formen; och det naturliga urvalet skall förklara den oändliga vexlingen i skapnad och funktion bland insektmunnar. Icke desto mindre är det begripligt, att det allmänna mönstret för ett organ kan blifva så fördunkladt att det slutligen går förloradt genom reduktion och slutligen fullkomligt försvinnande af vissa delar, genom sammansmältning af några delar och genom fördubbling eller mångfaldigande af andra — förändringar hvilka vi veta ligga inom möjlighetens gränser. I de jättelika hafsödlornas fenor och i munnarna hos våra parasitiska krustaceer synes den allmänna bygnadsplanen delvis gått förlorad.
Det är en annan och lika egendomlig sida af vårt närvarande ämne, nämligen jemförelsen icke emellan samma delar eller organer hos olika medlemmar af samma klass, utan emellan
