granskande hela konstitutionen, skapnaden och vanorna hos hvarje varelse, — gynnande det som är godt och förkastande det som är dåligt? Jag kan icke se någon gräns för denna kraft, långsamt och skönt bearbetande hvarje form, så att den blir lämplig för de mest invecklade lefnadsförhållanden. Teorien om naturligt urval, äfven om vi icke fästa oss vid något annat, synes i och för sig sjelf antaglig. Jag har redan rekapitulerat så väl jag har kunnat de deremot uppstälda svårigheter och invändningar. Vi skola nu vända oss till de särskilda fakta och argument som tala till förmån för teorien.
Enligt den åsigten att arter äro blott väl utpräglade och permanenta varieteter och att hvarje art först existerade såsom varietet, kunna vi se hvarföre icke någon demarkationslinie kan uppdragas emellan arter, som allmänt antagas uppkomma genom särskilda skapelseakter, och varieteter, som erkännas bildade genom sekundära lagar. Enligt samma åsigt kunna vi förstå orsaken hvarföre i hvarje region, der många arter af ett slägte bildats och der de nu frodas, samma arter förete många varieteter; ty der artfabrikationen varit verksam kunna vi såsom allmän regel vänta att ännu finna den i full gång, och detta är verkliga förhållandet om varieteter äro begynnande arter. Arterna af de större slägtena, hvilka lemna största antalet varieteter eller begynnande arter behålla dessutom till en viss grad karakteren af varieteter; ty de afvika från hvarandra genom en mindre grad af skilnad än arterna af mindre slägten. De närslägtade arterna af de större slägtena hafva också tydligen inskränkt utbredning och äro i sina slägtskapsförhållanden samlade i små grupper omkring andra arter, — två hänseenden hvaruti de äfven likna varieteter. Dessa förhållanden äro sällsamma enligt åsigten om hvarje arts oberoende skapelse, men förklaras lätt om hvarje art först existerade såsom varietet.
Då hvarje art genom sin förökning i geometrisk progression sträfvar att tilltaga i oändligt antal, och då de modifierade ättlingarna af hvarje art skola vara i stånd att föröka sig i samma mån mera, som de äro olika i vanor och skapnad, så att det är dem möjligt att intaga många och helt olika platser i naturens hushållning, måste hos det naturliga urvalet finnas en beständig sträfvan att skydda de mest divergerande ättlingarna af någon art. Under en länge fortsatt modifikationsprocess sträfva derföre de små skiljaktigheterna, karakteristiska för varieteter af samma art, att förökas till större afvikelser, karakteristiska för arterna af hvarje slägte. Nya och förädlade varieteter skola ovilkorligen undantränga och utrota de äldre, mindre förädlade och intermediära
