former, så har man alltid en god utsigt att finna mellanformer, som förena de extrema formerna med hvarandra; dessa nedsjunka då till rangen af varieteter.
Några vetenskapsmän förneka en varietetsbildning hos djuren och gifva derföre de obetydligaste afvikelser värde af specifika karakterer, och till och med om samma form identiskt förekom mer i två skilda regioner eller skilda geologiska perioder, så antaga de, att två arter uppträda med samma utstyrsel. Uttrycket art blir derigenom en onyttig abstraktion, hvarunder man förstår en antagen särskild skapelseakt. Man kan emellertid icke bestrida, att många former som af kompetenta domare anses för varieteter hafva så fullständiga artkarakterer, att de af likaså kompetenta män anses för äkta arter. Men att inlåta sig på frågan, med hvad rätt de kallas arter eller varieteter, så länge icke någon definition af dessa termer blifvit allmänt antagen, det vore att kämpa mot väderqvarnar.
Många af de väl utpräglade varieteterna förtjena att noga tagas i betraktande, emedan man har hemtat många interessanta argumenter från deras geografiska utbredning, analoga variationer, bastardbildning m. m. för att få stödjepunkter för deras tillbörliga rang. Utrymmet tillåter mig dock icke att här inlåta mig derpå. Sorgfällig undersökning skall i de flesta fall bringa naturforskarna till öfverensstämmelse i sådana frågor, huru dylika tvifvelaktiga former böra anses. Vi måste dock bekänna, att de flesta tvifvelaktiga former finnas i de bäst bekanta länderna. Jag har blifvit förvånad öfver det faktum, att af sådana växter eller djur som i sitt naturtillstånd varit för menniskan af stor nytta eller af någon annan orsak ådragit sig hennes synnerliga uppmärksamhet hafva nästan öfverallt varieteter blifvit upptecknade, och dessa varieteter hafva stundom af en eller annan författare upptagits som arter. Huru sorgfälligt är icke den vanliga eken studerad: och nu uppställer en tysk författare öfver ett dussin arter af former som hittills alltid ansetts för varieteter och i England kunde man anföra de största botaniska auktoriteter, af hvilka några betrakta de båda formerna pedunculata och sessiliflora för väl skilda arter, andra deremot för varieteter.
Jag vill här anföra ett nyligen utkommet arbete af A. de Candolle öfver ekarna på hela jorden. Aldrig har någon haft större material till att urskilja arterna och ej heller skulle detta ämne kunnat bearbetas af någon med mera ifver och skarpsinne. Han gifver först en detaljerad skildring öfver alla punkter i hvilka arternas bygnad varierar och uppskattar numeriskt afvikelsernas
