senare på insekter, att inom stora slägten graden af olikhet emellan arterna ofta är utomordentligt liten. Jag har sökt pröfva detta med siffror och så vidt mina ofullständiga resultat räcka, har jag funnit det bekräftadt. Jag har derföre äfven rådfrågat mig med några noggranna och erfarna iakttagare, och efter öfverläggning hafva vi i denna sak varit ense. I detta hänseende hafva de stora slägtenas arter en större likhet med varieteter än de mindres. Detta förhållande kan äfven uttryckas med andra ord, nämligen att i de större slägtena, hvarest ett proportionsvis större antal varieteter eller begynnande arter ännu fabriceras, många af de redan färdiggjorda arterna till en viss grad likna varieteterna, ty de skiljas från hvarandra genom obetydligare olikheter än vanligt.
Arterna af de stora slägtena äro vidare beslägtade med hvarandra på samma sätt som varieteterna af en art. Ingen naturhistoriker påstår, att alla arter af ett slägte äro lika väl skilda från hvarandra; de kunna vanligen delas i subgenera, sektioner eller ännu mera underordnade grupper. Såsom Fries riktigt anmärker, äro dessa artgrupper vanligen samlade såsom drabanter omkring vissa andra arter. Och hvad äro varieteter annat än formgrupper af olika ömsesidig slägtskap, samlade omkring vissa former, stamarter? Otvifvelaktigt finnes en ytterst vigtig skilnad emellan arter och varieteter; nämligen att graden af olikhet emellan varieteterna, om man jemför dem med hvarandra eller med stamarten, är vida mindre än emellan arterna af samma slägte. Men när vi komma att afhandla grundsatsen om ”karakterens divergens”, såsom jag kallar den, så skola vi se, huru detta bör förklaras, och huru de obetydliga olikheterna emellan varieteterna kunna växa ut till de större olikheterna emellan arterna.
Det finnes ännu en annan punkt som förtjenar att tagas i betraktande. Varieteterna äro i allmänhet utbredda öfver ett inskränkt område, hvilket är lätt begripligt; ty hade en varietet större utbredning än stamarten, så skulle benämningen omvändas. Men det finnes skäl för det antagandet, att de arter som äro mycket nära beslägtade med andra och i detta hänseende likna varieteter ofta äro spridda inom mycket trånga gränser. Så har H. C. Watson påpekat för mig i sin med omsorg uppstälda växtkatalog öfver London 63 växter som deri äro upptagna såsom arter, ehuru han anser dem så nära beslägtade med andra arter, att deras rang är tvifvelaktig. Dessa sextiotre tvifvelaktiga arter äro spridda öfver omkring 6,9 af de provinser, i hvilka Watson indelar Storbritanien. I samma katalog uppräknas femtiotre
