grader af organisation ända upp till de högsta dicotyledoner och vertebrater; dessa grader äro få till antal och vanligen skilda från hvarandra genom luckor i de organiska karaktererna, hvilka åstadkomma svårigheter vid bestämmandet af slägtskap — för det andra af en annan impuls som är förenad med de vitala krafterna och under loppet af generationer sträfvar att modifiera organiska bildningar i öfverensstämmelse med yttre omständigheter, såsom föda, boningsort och klimat, detta är naturalteologernas ändamålsenligheter.» Författaren tror tydligen, att organisationen fullkomnas genom plötsliga språng, men att verkningarna af lefnadsvilkoren äro gradvisa. Med mycken kraft bevisar han på allmänna grunder, att arter icke äro några oföränderliga produkter. Men jag kan ej se huru de båda antagna impulserna i vetenskaplig mening kunna förklara de talrika och sköna ändamålsenligheter, som vi se öfverallt i naturen; jag kan ej finna att vi på detta sätt få någon förklaring öfver huru till exempel en hackspett har blifvit så väl skapad för sina särskilda lefnadsvanor. Ehuru arbetet i de tidigare upplagorna röjde föga djupa kunskaper och en stor brist på vetenskaplig försigtighet, så vann det dock en vidsträckt spridning på grund af dess glänsande och hänförande stil. I min tanke har det gjort en stor tjenst derigenom att det i vårt land har riktat uppmärksamheten på detta ämne, undanröjt fördomarna och på detta sätt röjt väg för liknande åsigter.
Är 1846 offentliggjorde veteranen ibland geologerna M. J. d’Omalius d’Halloy i en utmärkt ehuru kort afhandling sin åsigt, att nya arter med mera sannolikhet kunna antagas hafva uppkommit genom härstamning med modifiering än genom en särskild skapelseakt: denna åsigt hade författaren uppstält först år 1831.
Professor Owen skref år 1849 (i Nature of Limbs) följande: »Idéen om en grundtyp hade uppenbarat sig i vår planets djurverld under flera sådana modifikationer långt före tillvaron af de djur, som i verkligheten förtydliga den. Hvilka naturliga lagar eller sekundära orsaker hafva åstadkommit den regelbundna successionen och utvecklingen af sådana organiska företeelser, derom äro vi hittills okunniga».» I sin Adress to British Association år 1858 talar han om »den skapande kraftens fortsatta verksamhet eller lefvande väsendens ordnade vardande,» såsom ett axiom. Längre fram, då han uppehåller sig vid den geografiska fördelningen tillägger han: »dessa företeelser rubba vår lit till antagandet, att Apteryx på Nya Zeeland och den bruna hjerpen (Tetrao scoticus) i England äro skilda skapelser, hvar och en för sin ö. Vi böra äfven alltid ihågkomma, att zoologen med ordet skapelse menar en process, som han icke närmare känner.» Han utförer vidare denna åsigt genom att tillägga: »om zoologen upptager sådana fall som hjerpen, såsom bevis på fågelns särskilda skapelse i och för sådana öar, så uttrycker han dermed blott, att
