oafbrutet återkomma; men under tidernas lopp hålla de olika krafterna mot hvarandra jemnvigt så noga, att naturen under långa perioder behåller ett oförändradt utseende, ehuru ofta den obetydligaste småsak är tillräcklig att gifva en organisk varelse segern öfver en annan. Det oaktadt är vår okunnighet så stor, att vi förvånas, då vi höra talas om en organisk varelses undergång, och då vi icke se orsakerna, så åberopa vi syndafloder till verldens förstöring eller uppfinna lagar för de lefvande formernas varaktighet.
Jag är särdeles benägen att genom ytterligare exempel visa huru sådana växter och djur, som på naturens skala stå vidt skilda från hvarandra, äro förenade genom en väfnad af invecklade relationer. Jag skall framdeles få tillfälle att visa, att den utländska Lobelia fulgens i denna del af England aldrig besökes af insekter och följaktligen på grund af sin egendomliga blombygnad aldrig kan sätta frukt. Nästan alla våra orchidéer måste ovilkorligen besökas af insekter för att med deras tillhjelp befruktas. Genom försök har jag öfvertygat mig, att humlor äro oumbärliga till befruktningen af styfmorsblomman (Viola tricolor, Pensé), ty andra bin slå sig aldrig ned på dessa blommor. Likaså har jag funnit, att biens besök äro nödvändiga för befruktningen af flera af våra klöfverarter. Tjugu blomhufvud af hvitklöfver (Trifolium repens) lemnade mig till exempel 2,290 frön, under det tjugo andra växter af samma art, som voro oåtkomliga för bien, icke lemnade ett enda. Hundra hufvud af rödklöfver (Trifolium pratense) lemnade likaledes 2,700 frön och samma antal skyddade för humlor lemnade intet! Humlor allena besöka denna sista klöfverart, ty andra bin kunna ej komma åt dess honingssaft. Man har äfven förmodat, att motten bidrager till klöfverns befruktning, men för min del tviflar jag åtminstone på, att de kunna verka något på den röda klöfvern, emedan de icke äro tunga nog för att trycka ned blomkronans sidoblad. Man har derföre skäl att antaga, att om hela humleslägtet blef sällsynt eller utrotadt i England, måste äfven styfmorsblomman och rödklöfvern blifva mycket sällsynta eller helt och hållet försvinna. Antalet af humlor i ett distrikt är åter i hög grad beroende af antalet åkerråttor, som förstöra deras bon och honingskakor, och öfverste Newman, som länge har observerat humlans lefnadssätt, tror att mer än två tredjedelar af dem förstöras i hela England. Men såsom hvar och en vet beror råttornas antal på antalet kattor och Newman säger, att han i närheten af byar och små städer har funnit största antalet humlor, hvilket han tillskrifver
