inveckladt förhållande alla lefvande varelser stå till hvarandra, huru de lämpa sig efter hvarandra och efter de naturliga lefnadsförhållandena och hvilken oändlig mängd bildningsförändringar kunna gagna hvarje varelse under vexlande lifsvilkor. Om man ser, huru många för menniskan nyttiga variationer otvifvelaktigt förekomma, kan man då anse det för osannolikt, att under loppet af tusentals generationer andra variationer förekomma, mer eller mindre fördelaktiga för hvarje varelse i den stora och invecklade kampen för tillvaron? Men om sådana förekomma, kunna vi då ännu tvifla, att de individer (då flera individer födas, än som kunna fortlefva) som hafva någon om ock ringa fördel öfver de andra hafva största sannolikheten att öfverlefva de andra och fortplanta sin typ? Å andra sidan kunna vi med visshet antaga, att en variation som är det minsta skadlig är hemfallen till undergång. Detta bibehållande af fördelaktiga och förkastande af ofördelaktiga variationer är hvad jag kallar det naturliga urvalet. Förändringar, som äro hvarken nyttiga eller skadliga lemnar det naturliga urvalet orörda, och de blifva qvar såsom ett vacklande element, sådant vi måhända se det i de så kallade polymorfa arterna eller blifva slutligen fixa, alltefter organismens och lifsvilkorens beskaffenhet.
Man har missförstått uttrycket det naturliga urvalet eller funnit det olämpligt. Några hafva till och med ansett, att det naturliga urvalet leder till föränderlighet, då det likväl blott föranleder sådana förändringars bestånd, som för organismen äro af nytta under dess egendomliga lefnadsförhållanden. Ingen förebrår landbrukaren, att han talar om de stora verkningar menniskans urval åstadkommit, och i detta fall måste de individuela egendomligheter, som menniskan med ett visst mål i sigte väljer till fortplantning, först hafva förekommit i naturen. Andra hafva gjort den invändningen, att ordet val förutsätter ett medvetet väljande hos djuren, som undergå förändringarna; man har till och med framhållit, att växterna icke hafva någon vilja och derföre skulle uttrycket icke kunna användas på dem. Otvifvelaktigt är uttrycket i bokstaflig bemärkelse oriktigt, men hvem klandrar kemisten derför att han talar om sina elementers valfrändskap, men icke kan man i egentlig mening säga, att en syra väljer sin bas för att förena sig med. Man har sagt, att jag talar om det naturliga urvalet såsom om en gudomlig makt, men hvem kan förebrå någon, att han talar om attraktionen som styr planeternas rörelser? Hvar menniska vet hvad som menas med dessa bildliga talesätt, de äro för korthetens skull nödvändiga. Det är
